Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1855, sida 1

AA ä— — Minnenas -junde del. (Forts. fr. N:o 259) Från Mariestad anlände kronprinsen till Wenersborg, der grefve Essen fann honom temligen nedstämd till lynnet. Han upptäckte snart orsaken dertill. Det var samma oro vi nyss sågo honom hysa i fråga om kejsar Alexanders alsigter beträffande de ryska hjelptruppernes traktatsenliga tillhandahållande och användande, och han dolde dessutom icke sin öfvertygelse, att han ansåg koalitionen nära en kris. Man dömer lätt till grefve Essens förvåning, han som dittills aldrig hört från prinsens mun annat än uttryck af vänskap och förtroende för Alexander! Huru många oväntade uppslag kunde ej dessa i hög grad allvarsamma förvecklingar medföra, så mycket mer som de sammanföllo med företeelser, hvilka tydde på en fruktansvärd sammanstötning i Saxen. Med ett ord, prinsens språk röjde nu ett lika bestämdt, som för Essen oväntadt misstroende till kejsaren. Men ej nog dermed. Han syntes till och med föga lugnad rörande sinnesstämningen i Sverge. De faror, sade han, adem jag går till möte på Tysklands jord äro måhända mindre allvarsamma, än dem man söker bereda mig här. Jag lemnar Sverge till utseendet lugnt, men jag känner elden som glöder under askan, och jag skall icke lemna de personer ur sigte, som asbida min första meatgång för att handlak ). Detta språk öfverraskade naturligtvis grefve Essen, som fann Carl Johans farhågor för inre stämplingar vara hjernspöken. Han beklagade att prinsens lifliga inbillning ofta förde honom utöfver det sannolika; att han trodde den svenska jorden darra under dessa dofva an läggningar, som han i Frankrike sett föregå de revolutionära utbrotten o. s. v. Kronprinsens alltjemnt sortsarande oro ökades ännu mer, då en kurir anlände, som med förde en rapport från C. Löwenhjelm: i Petersburg, deri denne omtalar ett samtal han haft med Alexander. Med anledning af frågan om tjenligaste sättet alt anfalla Seeland, ytirade neml. kejsaren: -Ni har sjelf kunnat öfvertyga er att jag hade allt i ordning, för att förena mera trupper med kronprinsens och att i förening med er anfalla Seeland. Men låtom oss hoppas, tillade han vänligt småleende (sicl), att detta anfall ej skall blifva nödvändigt. Jag förmodar att kronprinsen numera skall börja med att begifva sig till tyska kontinenten, för att genast kombinera sina operationer med våra och att anfallet mot Danmark skall blifva uppskjutet. Så obehagligt intryck dessa underrättelser gjorde på kronprinsen, så framhärdade han icke dess mindre i sitt beslut att gå ombord till kontinenten, -med föresats att spara sin armå, att endast hålla sig till våra traktaters bokstaf. (Man finner snart huru kronprinsen respekterade dessa traktater) samt att blott räkna på sig sjelf och på den vigt hans svärd skulle ) Detta uttryck var rigtadt mot fältmarskalken Toll. Grefve De la Gardie hade redan fått anvisning att som svenskt sändebud afgå till Spanien. —h—ä—ä—a—nn3n —