Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 2

— Min herre, det som ni nyss berättat mig är så besynnerligt, detta återstallande af det bortkomna är för mig så oväntadt, att jag ej vet hvilka tänkesätt jag skall betyga er, om jag bör tilltala er med tacksäagelser eller förepr eker; ni har gjort er skyldig till ett svårt el. — Ett brott, min herre, afbröt Eduard, ett brott. Ahl! jag söker ej att bemantla sanningen. Sedan jag emottagit förtroendet af Cranou, kämpade jag någon tid med mig sjelf, men utan framgång! jag tänkte ej på annat än den dolda skatten. Hvarje natt såg jag Irglas uti mina drömmar, jag varseblef der schatullet och portföljen. När en högre officer, höljd i guld, knappt besvarade min helsning, när ett elegant fruntimmer gick förbi min ringa uniform utan att vända sig om, hörde jag en röst inom mig, som ropade: Irglas! Irglas! Der var allt; de artiga helsningarne, eqnipagerna, qvinnornas leenden! För att blisva rik, behösdes det blott, likasom uti sesagorna, att säga: Jag villl Jag hade, en ny Moses, blott att slå på klippan, jag fick en guldström att framqvälla derutur! och för allt detta behöfde jag hvarken mörda, ej heller förfalska mitt namn, utan blott aftorka det blod, hvarmed en annan släckat skatten och borttaga den utan alt säga någonting. Jag dukade under. Men