Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 2

S4121102 APA Ae RR Minnenas sjunde del. (Forts. fr. N:o 258.) Vi hafva sett Carl Johan steg för steg gäckad och bedragen af denne kejsare, om hvilken Napoleon fällde det träffande uttrycket: ,il est beau et faux comme un grec (han är vacker och falsk som en grek). Vi känna huru Alexander, i nödens stund, icke blott garanterat Sverge besittningen af Norge och eventuelt Seeland, utan ock uttryckligen förbundit sig att lemna en rysk arme till Carl Johans disposition, för att tvinga Danmark till estergift, hvilket borde ske förr än Sverge omedelbart deltog i kriget mot Napoleon. — Knappt började dock farorna, genom Napoleons återtåg från Moskau, aflägsna sig, förr än Alexander skickade Dolgorucki till Köpenbamn, hvilken, å sin herres vägnar, garanterade Danmarks integritet och särskilt dess oförkränkta besittning af Norge. Det var när farorna åter bör jade närma sig, när Napoleon visade att han ännu var lika farlig, som Alexander måste skynda sig, att desavouera Dolgoruckis åtgöranden och söka återknyta förbindelserna med Carl Johan. Emellertid hade denne blifvit tvungen, att) icke blott uppgifva anfallet på Seeland, utan att genast med sin svenska armå öfvergå till Tyskland, för att omedelbart deltaga i härtåget mot Napoleon. Denna skilnad i operationsplan var stor. I st. f. att understödde af en rysk arme och en engelsk flotta kasta oss öfver till Danmark, eller ock besätta Norge, nödgades vi nu uppträda på Tysk botten, ensamma, med Sveriges enda och sista armk. Det är svårt att föreställa sig att Carl Johan skulle hafva tagit detca steg, derest icke nya planer börjat röra sig i hans oroliga håg, drömmar närda af några linda beundrare, såsom Madame Staöl, eller af några tyska patrioter, som tänkte på de gamla tider, då Tysklands frihet räddades af Sverige. Hade icke tankarne, att kunna få taga verksam del i Tysklands öden och att i dess ,folks kärlek finna sin belöning, föresväfvat Carl Johan, hade han väl icke, i den sinnesstämning han nu hyste mot Alexander, öfverfört Sverges sista armå till Tysklands kuster, ett steg, som i Sverige väckte så mycken och giltig oro. Många planer voro vid denna tid i görningen rörande Tysklands reorganisation, sedan landet blifvit befriadt från Napoleons öfvervälde. Att erhålla ett enigt och starkt Tyskland, var föremålet för tyska patrioters sträfvanden. En af planerna i detta syfte var uppgjord af den bekante preussiske statsmannen baron v. Stein, som alternativt föreslagit: a) Tysklands förening i en monarki, eller b) dess delning mellan Preussen och Österrike, eller c) bibehållande i ett förbund med dessa hufvuddelar några stater, såsom Hannover o. a. Något återupprättande af de gamla dynastierna, som förrådt sina folk och sålt deras blod för att förlänga sin nesliga tillvaro, ville Stein ej veta af, ty yttrade han, med den upphöjdhet i åsigter, som höfves en ädel man: ,för mig äro dynastierna i detta ögonblick af storartad utveckling fullkomligt likgiltiga; de äro blott verktyg. Min önskan är, att Tyskland blir stort och starkt för att återvinna sin sjelfständighet, sitt oberoende och sin nationalitet. Ett karakteriskt drag af samme Stein är hans svar till Alexander, då denne bland andra skäl för de tyska dynastiernas bibehållande anförde att han bland dem fann passande partier för de Ryska storfurstarne. Stein svarade härtill kärft: Jag trodde ej att E. Mej:t hade för afsigt att af Tyskland göra ettkejserligt ryskt stuteri. Ett annat förslag till Tysklands omgestaltning insändes till Kronprinsen från Carl Löwen hjelm i Petersburg. Det hvilade på samma grunder som Steins, med den skillnad att det föreslog en ärsllig kejsare, som ensam skulle utöfva alla de egentliga suveränitets-rättigheterna öfver det stora gemensamma fäderneslandet. Derjemte framkastades ideen ang. äterupprat