Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1855, sida 1

: 6474— ( UTLY, OCR landsmän skulle omkomma i Rysslands ödemarker. Han röjer t. ex. ej ett ord om några dylika påkostande känslor i det märkliga brefvet af d. 6 Okt. 1812 till Alexander, deri han uppmanar denne att organisera nya skaror och beväpna dem med skjutgevär, som man skall påträffa i de fransyska depoterna, eller i nödfall beväpna dem med pikar. — Det är, märk väl, en fransman, som gifver detta råd till sina landsmäns fiende! Hvad skulle vi sagt om t. ex. Armfelt, i sitt nya saderneslands (kysslands) intresse, gifvit sådana råd mot Sverge? — Det enda tillfälle, då det tydligen kostade på Carl Johan, att gå emot Frankrike, var när det blef fråga om att gå öfver Rhen. Men hvad var anledningen att detta var honom motbjudande? Ingenting annat än att han såg sig härigenom blifva depopulariserad i Frankrike och att han derigen m skulle göra sig omöjlig att efterträda Napoleon, ty i sin blindhet såg han ej att detta redan skett. Om Sv. Tidn:s ins:e läser dessa rader skall han väl åter börja tala om smädelserna mot Carl Johan. o. s. v. Vi upprepa hvad vi sagt hundrade gånger: de fraserna äro nu utnötta. Kallar man sanningens framläggande en smådelse, så är man ju sjelf den bittraste försmädaren. Hvad nu denne Ins:es hufvudtanke angår, att Sverge aldrig bordt, äfven om det låtit sig gö ra, med sig återförena det ädla brödralandet Finland, och att Carl Johan handlade fullkomligt fosterländskt, då han befreade oss ifrån de faror, som skulle åtföljt en sådan politik, så få vi äfven här upprepa en förr gjord fråga: hvarföre återtog ej Carl Johan åtminstone Åland, denna rent svenska provins, hvilket det kostade underhandlarne i Fredsikshamn så stor strid att afträda? Sjelsva Carl Johans förtrogne gesandt i Petersburg, den ryskt sinnade och al Alexander omhuldade Carl Löwenhjelm, uppmanade likväl Carl Joh., såsom Minnenas förf:e upplyser, att begära afträdandet af Åland samt den del af Uleåborgs län, mellan Kemi och Kalix (Torneå?) elfvar. som blef genom skriffel afirädt i Fredrikshamn, men då hvarje fråga om afträdelser i Finland rönte ett motstånd, ; som kronprinsen ej ansåg rådligt att gå på lifvet, af fruktan att komprometlera högre intres sen, och kronprinsen dessutom var alltför ridderliga att begagna sig af Alexanders be tryckta stallning, för att krafva af honom ett sådant offer, så kommo några uppoffringar å Alexanders sida aldrig i fråga. Men som vi nu icke förstå oss på en sådan malplacerad granlagenhet, vi fråga ännu en gång: hvarföre återtog Carl Johan icke Åland? Här kan Svenska Tidn:s Ins:e åtminstone icke säga, att det var bättre blifva dessa öar qvitt, emedan vi i alla fall ej kunnat försvara dem, ly då måste vi säga detsamma äfven om Gott tand, och då vore det följaktligen äfven klokast och mest -sosterländskt, att vi ju förr desto helldre aftradde äfven denna ö. Och hvarföre icke Norrbotten, ty denna del af landet är lika svår att försvara som norra delen af Uleåborgs län; och hvarför slutligen icke ännu flera delar af landet? Hade, såsom vi förut tagit oss friheten erinra, Carl Johan återtagit åtminstone Åland, så hade han visat att han ville göra något till Sverges fördel, och man hade då kunnat lefva i denna tron, att han af ärligt uppsåt afstod från Finland. Men då han försummade detta lilla, så har han dermed ovederläggligt visat, att hans assigter voro helt andra, att de högre intressena ledde honom åt ett annat håll. Här må dock göras en erinran. Strängt som vi dömma och fördömma Carl Johans handlingssätt mot Sverge uti denna olyckliga 1812 års politik, så anse vi dock mildrande omständigheter förekomma i als. å omdömet om hans person. Vi böra ej glömma, att han var ett barn af sin tid, som saknade högre sedliga begrepp och långe varit misslynt och som man nyss förlåtit, söker att komma sina fel att glömmas genom tusen artiga småsaker. Fanny och EduI