Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1855, sida 1

döm honom ej ännu; vänta för att bättre lära känna honom. — Hurudan han än må våra, bör jag väl tacka honom för det onda som han gjort mig? — Kanske, min vän. — Jag sörstår er ej, Fanny. — Också har jag ej begärt att ni skall förstå mig, utan blott tro mig, sade hon med ett oemotståndligt leende. Eduard blef förtjust. — Ni har rätt, Fanny; det är jag som är oförnuftig nog att plåga er så. Ni ser, jag är så föga van vid sällhet, att jag ej en gång vet att betjena mig derutaf; jag förderfvar och bortslösar den utan skäl, förlåt mig. Jag känner hur föga jag är er vardig ... — Nog, asbröt glädtigt den unga slickan, under det hon mot Launays lappar lade båda handerna som han kysste med karlek; jag sorlåter er, men synda ej mer! De bäda alskande satte sig bredvid hvarandra och började en af dessa konversationer omöjliga att atergilva, en blandring af ord utan sammanhang, af glada åtbörder, af allvarsamma därskaper och kärleksfulla skalkaktigheter. Deras kärlek tycktes fördubblad, ty det är den vanliga verkan af dessa små tvister. Det synes då som passionen, liksom ett barn hvilket