Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1855, sida 1

— —22 — 2 PAT TT 4 BAS 41T1204NJI1I tU UI KRyssland endast hat och hamd öfver den siSta oförlikneliga troloshet, hvarigenom det kara Finland blifvit oss fränröfvadt. Man hade har börjat med att säga honom, det han icke skulle förmå att till understöd för Rysslands wakt och Frankrikes bekämpande föra i fält ett enda kompani — så intagna voro sjelfva soldaterna af den patriotiska harmen mot Ryssland; — och man slutade med att beredvilligt följa honom i en icke stark, men dock äkta svensk arm å främmande botten, för att understödja de rörelser, hvarigenom Frankrikes herrskare slutligen störtades, och hvilka rörelser han alltjemt fortsarit att leda. Ins:n söker emellertid urskulda Carl Johans handlingssätt dermed, att han hyste den öfvertygelsen, det Sverges förening med Finland var onyttig, ja skadlig, och söker slutligen trösta oss dermed, att i alla fall ingen annan än Carl Johan kunnat återförvärfva Finland och att Sverge således på honom härutinnan ingenting förlorat, om det ock genom honom ingenting vunnit. I sednare afseende må erinras, att vi verkligen förlorat något, och det var en provins, som hette Pomern, en provins med hvilken vi åtminstone kunnat köpa oss tullfrihet i sundet, något som Danmark naturligtvis mycket helldre beviljat än det afträdde Norge. Och denna förmån hade, såsom man klarligen finner, betydligt öfvervägt fördelen af föreningen med Norge, som är — ingen, n.b. för Sverge. Att den för dynastien har sina agrementer vilja vi visst ej bestrida. Pomern var emellertid en ren förlust. Utan att med ins:n vilja tvista om huruvida ej någon än Carl Johan kunnat återtaga Finland, vilja vi blott erinra, att denna omstandighet icke förminskar utan åkar det ansvar som tynger på Carl Johan, att hafva försummat hvad han ensam förmådde uträtta. Befinna vi oss i den ställning, att vi allena kunna uträtta något godt, och försumma då att göra det, så äro vi ännu mera straffvärda än om andra hade kunnat uträtta samma sak lika väl som vi. — Och om svenskarne kunna trösta sig med att de så till vida på Carl Johan ingenting förlorat, som han var den ende som kunnat uppfylla våra förhoppningar, så blir dock trösten klen, när man betänker, att det också var just honom, som nationen kaliat till det svåra värfvets utförande. Svenska Tidn:s andre ins:e deremot är helt och hållet af Carl Johans åsigt, att det var för Sverge nyttigt, att vi alldrig återfingo Finland, emedan dess försvar skulle kostat oss osautligt, utan att vi likväl någonting dermed vunnit, ty sedan Ryssland en gång kommit till Östersjön skuile det alldrig gilvit siz, förrän det intagit Finland. Alltså var Carl Johans politik den enda rätta och belönades också af svenska folkets tacksamhet. Det var dessutom Carl Johans höga uppdrag, det han ock uppfylle, att främst åtaga sig det förtryckta Europas sak och söka återgifva, icke blott åt sitt nya land, utan åt fastlandets folk i allmänhet, deras frihet och sjelfständig bet. (Vi veta huru Carl Johan lyckades häri; huru fria de tyska folken blefvo, sedan de befriat sina furstar från Napoleons förmynderskap.) Ins:n fortsar: Huru päkostande det naturligtvis för honom (Carl Johan) måste vara, att strida emot sitt egentliga sadernesland, så gjorde han likväl denna storartade uppoffring af de starkaste personliga förbindelser en man kan äga. Besynnerligt nog märker man alldrig i Carl Johans tal eller bref, af hvilka Minnenaanfört så många, något tecken till att det kostat det minsta på honom, att göra denna uppoffring, om hvilken Sv. Tidn:s ins:e talar. Han tyckes ha tagit allt detta mycket lugnt, och fann sig alldeles icke besvärad af att ge Alexander de råd. hvarigenom 300 ANA crt —