Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1855, sida 1

lange varit misslynt och som man nyss förlåtit, söker att komma sina fel att glömmas genom tusen artiga småsaker. Fanny och Eduard ösverlemnade sig åt alla dessa förtjusande barnsligheter vanliga vid dylika samtal. Lustslott, minnen, hemligheter, förgudning, ingenting glömdes; sedan måste man veta hvem som älskade mest, han eller hon; en evig tvist emellan älskande, alltid väckt och aldrig afgjord. i — Jag älskar mer än ni, ty jag är skyldig er mer, upperpade Launay, under det han lek te med Fannys skärp. — Men kan aldrig hafva att tacka för mer än sällhet. ij — Jag, jag älskar hos er er mildhet, ert förstånd, er skönhet; men hvad kan ni älska hos mig ? — Jag älskar er kärlek. — Ack! ja, älska den, Fanny, utropade den unga mannen, älska den, ty den är den enda sak som jag är säker på att aldrig förlora; ni har rätt, uti den finnes min tjusning; älska min kärlek, den är omätlig, ty den är den första, den enda jag känt. — Den första, den enda, upprepade Fanny, under det hon skakade på hufvudet, — och emellertid bär denna hand en forlofningsring.