Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 2

— Vänta, det var ej alltsammans; jag vet äfven att ni oförmodadt blifvit rik, genom att ärfva en onkel, som ingen menniska kände. — Fru Perscof! utropade Launay. jag vill veta hvem som har talat med er om mig. Ar jag då underkastad en hemlig inqvisition? Hadame Perscof blef nästan förskräckt. — Min Gud! yttrade hon, jag ville visst icke uppreta er, jag har ej sökt veta något angående er; men här finnes utan tvifvel personer som äro mera intresserade än jag. Ett breffragment, hittadt utaf en slump, har underrättat mig om det jag nyss sagt. — Hvar fins det? — Här är det. Eduard igenkände brefvet som han sett aftonen förut uti miss Fannys händer. När han genomläste det, såg han att det var ett svar på några mycket detaljerade frågor öfver hans person. Upptäckten af detta bref uppväckte hos honom en verklig vrede. Tanken på att hans lif, som han velat dölja för allas ögon, nu var befläckadt, och att alla kunde derpå kasta en nyfiken blick, uppfyllde honom med harm. Utan att kunna beherrska sin sinnesrörelse, framstammade han några ursäkter åt madame Perscof, gömde brefvet och inträdde uti hotellet. Miss Morpeth, som väntade honom, log så