Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1855, sida 2

I ning, måste nemligen också sättas i tillfälle att på lika fördelaktiga vilkor kunna ingå i j denna täflan; annars uppstår straxt, och det med mycket fog. klagan öfver orättvisa och bristande reciprocitet. Men skall den sammanjemkade tulltariffen, som det under denna förutsättning åligger komitn att utarbeta, omfatta en så stor mängd varuartiklar. så hinna komiterade visst icke att få sitt arbete färdigt före nästa höst, kanske knappast före nästa års utgång. Återstår således endast att kommiterade till utgångspunkt taga mellanrikslagen och lägga denna till grund för sina arbeten. Och detta sätt att gå tillväga är också det enda rationella och tillika praktiskt ändamålsenliga och rigtiga. Ty hvad är det i sjelfva verket som gijvit anledning till komitens förordnande? Intet annat än de bristfälligheter i och luckor som, enligt hvad erfarenheten ådagalagt, finnas uti denna lag, de olägenheter och skador, än på ena, än på andra sidan, som derigenom uppstått, och de tvister och misshälligheter som slutligen måste blifva följden, och hvilka tyvärr redan räckt nog länge. bå lagen sjelf i båda rikena erkännes vara i hög grad nyttig och välgörande och för sin tid, nu trettio år sedan, hafva utgjort ett stort framåt, hvad är då rationelt och praktiskt att göra, om ej att rätta dess bristfälligheter, fylla luckorna (t. ex. att intet i lagen är stadgadt om landtväga transitorörelsen) samt afhjelpa olägenheterna och — vi tillägga det äfven — bortskära de utväxter derpå som sedermera tillkommit i strid modess princip, t. ex. drawbackoch exportpremiesystemet, och som förstöra hela dess ekonomi. Då sistnämnda sördersliga system afskaffas, hvilketredan för nio år sedan gaf upphof till det i 1846 års komit började sockerkriget, samt derjemte landvaga transitosriheten stadgas, består den återstående uppgisten söga i mer än att afhjelpa de oläagenheter som äro följden af det annars nyttiga stadgandet om erläggande af blott half tull vid införsel, så sjöledes som landvägen, af vissa uppräknade varuartiklar, äfvensom af full tullfrihet vid landväga införsel af åtskilliga artiklar; och detta problem är löst dermed att tulltaxorna i begge rikena sammanjemkas till liket i afseende på tolf eller tretton, högst fjorton eller femton punkter, t. ex. väfnader (tricotage eller strumpväfnader samt snörmakeriarbeten derbland också inräknade) och garn samt råämnen för dessa fabrikater, raffinadsocker, sirup samt rått socker, tobaksblad och sljelk samt sabrikaterna deraf, papper, hudar, läder, skinn och läderarbeten, ris och risgryn, stenkol o. s. v. Om tull-lindringen, genom erläggandet af blott halfva tullen å svenska och norska industriprodukter, icke skall medföra olägenheter och orättvisor för någotdera rikets industriidkare i konkurrensen med det andras, är det nemligen absolut nödvändigt att dessa sättas i tillfälle att täsla, under fullkomligt lika vilkor, eller strida med jemngoda vapen, d. v. s. att svenska industriprodukter erlägga i Norge precist lika stort tullbelopp som de norska i Sverge, och att införselafgifterna icke mera betunga rudimaterier och beredningsamnen för det ena rikets sabrikanter än för det andras; hvarigenom konsumenterna i begge rikena vinna på den ökade konkurrensen, och hvilket allt kan utrattas dermed, att, såsom nyss näamndes, båda rikenas tulltariffer sammanjemkas till likhet i afseende på nå-ra så varukategorier. För att verksamt hejda det demoraliserande lurendrejeriet utefter riksgränsen behöfs, sedan nyssnämnde uppgift är löst, ingentiag vidare än att också tullen sattes hka å några få utländska konsumtionsartiklar, såsom kaffe, vin, arrak, romm och konjak, så att ingen fördel kan uppstå vid att olofligen inpraktisera dem från det ena riket till det andra. Kortligen: hvad som, med få ord uttryckt, bör utgöra första åliggandet för komitn är ingenting annat än en revision af 1825 års förordning eller mellanrikslagen och denna lags lampande efter nuvarande tidsförhållanden och behof. En sådan revision, ändamålsenligt utförd enligt grundsatsen af sträng rättvisa och full reciprocitet samt i öfverensstämmelse med den vägledning erfarenheten redan tillräckligt gifvit vid handen, motsvarar begge ländernas rättmätiga intressen, båda folkens billiga önskningar. Och att det vid denna revision icke heller glömmes att afskaffa det absurda förbudet å svenska sidan mot utförsel till Norge af malm, tackjern och råkoppar, taga vi för afgjordt, likasom äfven å anAA2 ÄW——