Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1855, sida 2

ryckt, sattade denna hand som han kysste; derefter, ihågkommande mr Burnss närvaro, rodnade han, bugade sig med en intagande förvirring och yttrade: — Förlåt mig, miss Morpeth; men då jag varseblef ert upprörda tillstånd, har jag ej kunnat beherrska mina känslor; jag fruktade att något oangenämt händt er. — O! nej, min herre, svarade bon med darrande röst, detta bref innehåller ingenting sorgligt: det är af sällhet jag gråter. Och betraktande mr Burns liksom för att i hans ögon söka bekräftelse på detta yttrande, sade hon: — År det icke ett godt bref, ej sannt, min vän? Engelsmannen gjorde leende en jakande ätbörd. Ett ögonblicks tystnad inträdde, under hvilket de båda al-kande qvarblesvo midt emot hvarandra, förvirrade och med nedslagna ögon. Deras följeslagare tycktes förstå att, under en sådan belägenhet, hans närvaro vore en grymhet. Han kastade på dem en blick full af medlidande godsinthet, och återtagande bresvet ur miss Morpeths händer, utgick han efter att vänligt hafva helsat på Launay. Så snart som de befunno sig ensamma, ut sträckte de båda älskande, fattade af en gemensam hänryckning, händerna emot hvaran