Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1855, sida 2

————577 dra och Eduard satte sig bredvid den unga I flickan. — Ändtligen! utropade denna. 0! huru länge är det icke sedan jag såg er så vid min sida? — Hvarföre kallade ni mig ej, Fanny! jag väntade blott en vink. I — Och kunde jag det, min Gud! — Hvem hindrade er derifrån? — Ahl fråga mig ej, begär ej någon förklaring af mig; låt mig i dag helt och hållet öfverlemna mig åt min glädje; är det ej nog för er att se mig lycklig? — Tårar fukta ännu ert leende. — Jag vill ej aftorka dem, Eduard; de äro allt för ljufva tårar; jag tycker om att känna dem på mitt ansigte; jag skulle önska att bevara dem der för alltid. Jag fruktar att min glädje försvinner med dem. — O! försök att så ej må ske; vi skola ej mera vara främmande för hvarandra; jag känner att jag ej kan lefva så. — Och kan jag det mer än ni? (Forts.)