Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1855, sida 1

Den 5 November. Väktaren har på sitt vanliga humana och hyggliga sätt upptagit våra vänliga anmärkningar mot dess stridsrop till den svenska kyrkan, dess prester och lekmän, att gripa till vapen emot Baptisternas inbrott i landet. Väktaren yttrar mot dessa anmärkningar: -För den stats-kyrkliga enheten hafva vi ej kämpat, ehuru vi, öfvertygade om den evangeliskt lutherska bekännelsens sanning, hafva önskat att den måtte fortfarande blifva den i landet herrskande; men vi hafva aldrig velat uppoffra lifvet för formen, utan alltid talat emot att det nyväckta lifvet skulle förqväfvas. Af fullaste hjerta instämma vi deruti, att det är högst illa om man inbördes i hat förkättrar hvarandras meningar och om under striden om ovigtiga dogmer kärleken förkolnar. Men just derföre att ett inom vår kyrka nyväckt sjelf: ständigt lif måtte få ostördt utveckla sig i kraft och sanning, utan att splittras af söndrande meningar, just derföre hafva vi uppträdt mot baptisterna. Annat vore förhållandet om i Sverige öfverallt vore död försoffning, eller om baptisterna härstädes vände sig med sin verksamhet företrädesvis dit der en religiös väckelse vore synnerligen af nöden. Det är bekant huru i detta fall, enligt Evangeliska alliansens grundsatser, stadsmissionärerna i London gå till våga. Dessa, ehuru tillhörande en mängd olika bekännelser, vidröra aldrig tvistepunkterna, utan undervisa de i djup okunniehet försjunkna om kristendomens första, enklaste och vigtigaste bud. Först sedan någon undfått denna första kunskap och sjelf sedermera söker vidare förkofran, får han bestamma hvilken kyrka han vill tillhöra. Månne. baptisterne på detta sätt gå tillväga i Sverige? -Vår klandrade artikel trodde vi vittna om en varm öfvertygelse, utan kärlekslöshet; men vi kunna naturligtvis harutinnan ej gifva oss sjelfva vitsord. Då likväl Hand.och Sjöf.Tidn. gillar att man hyser aen lefvande öfvertygelse om en viss läras sanning.dervid likväl yrkande att man ändock skall med kärlek omfatta hvarje annan läras ärlige bekännare, så måste han väl medgifva att denna öfverty gelse får uttala sig och bekampa hvad deremot är stridande. Nu hafva vi ju ej gjort annat än uppmanat till en dyiik kamp på öfvertygelsens väg, eller rättare till försvar, enär baptisterna väl rätteligen äro de anfallande. Vi hafva deremot ej tillstyrkt någon förföljelse; och hvad H. o. S. T. uppmanar till, bro derliga och vänliga öfverläggningar, det har ju nu skett och af oss gillats. Hvaruti har då