Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1855, sida 1

ligt, återtog Louis vacklande; icke en hemlighet ... — Jag vet allt, min van. — O, nej, nej, ni kan icke veta ... — Jag vet, att ni besegrat mina fiender, att ni är ädel, och att ni flyr af fruktan att hafva rättighet till min erkänsla, min kärlek. Jag vet, att vi äro tvenne barn, utkastade i verlden utan föräldrars ömma ledning, ty jag vet äfven, att den smärta, ni kännt öfver er mors död, ej är den bitiraste af era sorger. Er far var nyss hos mig och har bekänt allt. Jag har förlåtit honom; förlåt ni honom äfven genom att samtycka til er lycka! — Nej, nej! .. jag kan ej glömma hvad som skett . . det är omöjligt. — Ni vill således hellre öfvergifva mig och låta mig dö, än bekämpa edra betänkligheter. Ack! hvarför räddade ni då mitt lif? — O, det är himmelen, som öppnas för mig .. det är en fröjd, som jag ej vågade drömma. — Louis, jag besvär er vid er mors minne att ej fördöma er sjelf. Vi båda äro de ende oskyldige: hvarför då låta straffet drabba oss? Jag räcker er min hand: gif ni mig er! Louis sjönk besegrad till grefvinnans fötter. En timme derefter återvände Louis och grefvinnan arm i arm till slottet. Ur deras — ni känner