Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 2

gande känslighet och en tränad, som ej var vällustens, utan det kyska vemodets, den svärmiska langtans ... Hon emottog doktorn med oförställd glädtighet, men denne hade, innan han öppnat dörren, påtagit sig en saderligt bedröfvad uppsyn, som genast gjorde sin verkan på grefvinnan. — Hvad fattas er doktor? frågade hon. — Ack, fru grefvinna, det är jag, som nu är sjuk i hjertat och kommer, för att be er om råd och hjelp. —Tala! hvad är det? ropade gresvinnan lifligt och följde doktorn till en fåtölj. Han nedsjönk med en förtviflad åtbörd i densamma. — Hvad det är, frågade ni mig, min grefvinna. Javäl, jag skall säga det först som sist: den dag, då min son satte sin fot inom detta slott, var en olycksdag . . men det låg dock i Guds plan, att så skulle ske. Fru de Fouchy blef öfverraskad att höra en tanke om Gud yttras från den gamle läkarens läppar; hon fann på samma gång behag deri, emedan den öfverensstämde med hennes egna svärmande drömmar. — Hör mig, min fru, fortfor gamle Cåret. I den här ensliga byn tro vi oss vara långt srån verlden och dess baktalande tungor; vi