Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 2

oaktadt det pussande friherren förstått att skafso sig af alla tidningar utan undantag. Denna utsago har tyvärr bekräftat sig i en ännu högre grad än man förmodat. Från tillförlitligt håll känner jag, att rikets ständers revisorer under sin nuvarande granskning funnit, att theaterns skuld, som vid frih. Bondes tillträde till direktionen var 12,000 rdr bko, under hans förvaltningstid stigit till några och åttiotusen riksdaler samma mynt. Detta är en eEnthullung eller formlig aftäckning, som ingalunda kan glädja någon, men som efter ett fortsatt treårigt rökande i tidningarne för friherrens skicklighet måste väcka stor förvåning, särdeles då man dertill lägger att kongliga theatern af sednast församlade ständer gynnades med ett anslag af 20.000 rdr bko årligen, hvilket ej var en så obetydlig tillokning åt de sköna konsterna och indirekt — åt civillistan, som derigenom besparades denna utgilt för den kongliga theatern. Dels för konstens och theaterns framtid, dels derföre att baron Bonde betraktas såsom den närvarande favoriten å högre ort, ämnad alt genom hofoch theatertrapporna uppstiga till någon af de vigtigaste besattningarne inom statens ämbetsmannahierarki, vore det af dubbelt intresse att få opartiskt och lugnt undersökt hvari rätta orsaken kan ligga till en så förtviflad ekonomisk ställning, under det hela allmänheten trott att theatern under frih. Bondes tid haft mera fulla hus än någonsin. En sådan undersökning vore så mycket mer på kallad, som det ej är svårt att se, det oaktadt flera verkliga talanger ännu finnas vid scenen, ställningen på det hela i åstetiskt alseende ser ännu mörkare ut för framtiden än i det pekuniära. Jag vill ock derföre framde les återkomma till detta ämne, emedan theatern i en hufvudstad spelar en alltför betydande rol i hela det sällskapliga lifvet, för att ej dess angelägenheter skulle med intresse omfattas af hvarje vän utaf bildning och skön konst. — På förhand torde nu blott behöfva sägas, att den skeende astäckningen kommer att gifva ytterligare bekräftelse på den gamla sanningen, att man icke i längden kan uträtta allt med blott fssighet, äfven om den understödjes af ett sjelfförtroende, som mycket nära liknar oförskämdhet, utan att för en varak tig framgång fordras i första rummet — redbarhet. —y— E-TEN