Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 2

tet om min duell måste snart hinna dit. Tillåt mig låna er karriol för resan ... jag Har emellertid först några bref att skrifva. Och Louis gick till sitt rum. Nedtyngd af sorger, och fuktande med tårar spillrorna af sin drömda lycka, satte han sig ned vid skrifbordet. När doktorn var ensam, stod han några minuter försänkt i tankar, tog derefter sin hatt, som han omsorgsfullt borstade, pådrog sina bästa handskar och begaf sig på väg till slottet. En djerf tanka hvälfde sig i hans hjerna. Det gällde nu att pröfva sttt snille på ett vågstycke och att i trots af sonens motspänstiga finkänslighet, få ett slut på saken. En fjerdedels timma derefter ringde doktorn på slottets portklocka. Olympe var mycket förändrad: hon var ej mer den bleka skugga, den nästan andelika varelse vi skildrat: hennes blonda lockar flöto såsom ett svall af gyllene vågor kring det ovala, reguliera ansigtet; ögonen hade återvunnit hela sin glans, och hennes friska leende läppar tycktes, genom en obeskrifligt behaglig rörelse af dess små fina muskler, kyssa hvarje ord, som klingade genom dem. Ungdom och helsa strålade i hvarje drag: allt var glädje, hopp och poesi, och af hennes långvariga tvinsot återstodo inga andra spår, än en inta