Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 1

blott nominella, tills Carl Johan för att kurtisera possessionatintresset införde dem för några och trettio år tillbaka, och allt sedan har solket fått dregas med denna landsplåga, emedan hvarken Carl Johan sjelf eller hans efterträdare ville afskaffa dem, för att ej stöta sig med landtbruksoch spannemålslöntagareintressena. Mätte blott, jag upprepar den önskan jag uti mitt sednaste yttrade, opinionen nu äga den spänstighet att den kan förmå regeringen att göra tullfriheten för spannemål och viktualier permanent; det vore ett stort, ett ofantligt stort steg på samhällsreformernas bana. Men var förvissad derom: endast en utaf alla upplysta och rättänkande medborgare kraftigt uttalad opinion är i stånd att hindra regeringen från att på nytt smeka possessionater, bönder och spannemålslöntagare med spannemålsoch viktualietullarnes återinförande. — I närmare fyratio år har agitationen emot dessa förtryckande tullar fortfsrit; denna agitation är samtidig med den fria pressens uppkomst i saderneslandet. Då denna uppstod, var det just emot de då nyss införda ohyggliga prohibitionerna till landtbruksintressets förmån (18 rdr rgs tull å en tunna hvete, 16 rdr å en tunna råg och i proportion å andra sädesslag), som den i första rummet rigtade sin opposition, och i många år fortfor den dermed. Måtte den fria pressen nu 1855 och 1856 enhälligt arbeta på att fullborda hvad den 1820 begynte! Ingenting är väl bedröfligare än att fortfarande se exempel på det smekande af enskilta intressen på det helas bekostnad, hvilket utgör det stående grunddraget uti den nuvarande regeringens likasom uti Carl Johans politik. Den för några dagar sedan utfärdade förordningen om ulltullens afskaffande tre månader förrän det i tulltaxan var bestämdt, är ett nytt prof på denna rädda krukmakarepolitik, som blott söker att värfva sig anhängare — genom gracer. Hvad det Norrköpingsintresset kajoleras! Så rigtigt det är i sig sjelft att ingen tull äger rum på ett sådant råämne som ullen, så borde väl dock, så länge klädesoch ylleväfnadsförbudet och en tullafgift af en och en half riksdaler bko pr skålpund å dessa väfnader är stadgad (jemt femtio procent högre än tänkande Norrköpingsfabrikanter sjelfva anse behöfligt) fråga icke kunna uppstå om ulltullens afskaffande, som under sådana förhållanden icke kommer förbrukaren till godo, utan är en ren present till några gynnade fabrikörer på statskassans bekostnad. Men denna grace åt Norrköpingsintresset är ej den enda. UHvilket enormt trakasseri har ej uppstått genom den förklaring tullstyrelsen tagit sig friheten godtyckligt utfärda till samma intresses förmån, och hvarigenom väfnader, som förut i många år tullbehandlats och införts som doffel, och som verkligen äro det, nu blifvit förklarade icke vara det. Och äntligen de sednaste nederlagsoch transitoförordningarne, hvarom jag har ett allvarsamt ord otaldt, men nu måste uppskjuta till ett annat tillfälle. Ni har sett utaf tidningarne att Generaltulldirektören Friherre Gyllenhaal bhfvit af Taxeringskomitn härstädes påförd bevillning för extra inkomster (2!) till ett belopp af tiotusende (s:r 10,000) riksdaier banko. Detta är en ny uppstöt, och en än hårdare, utaf den avanie som af Biskop Hallström och Prosten Qviding m. fl. bereddes Friherrn uti Presteståndet vid sednaste riksdagen. Också var det, hvilket ni troligen icke vet, äfven nu en andlig ledamot af komitn, en af husvudstadens kyrkoherdar, som gick före i nit mot publikanen, och som, när en annan ledamot invände mot åtgärden att Friherrn säkert skulle öfverklaga densamma och den ogillas, tilltrodde sig kunna försäkra att Friherrn visst icke skulle våga besvära sig utan tiga stilla och stoppa skymfen i fickan. Men det är icke blott den — —— — — 2—— AQAQOM2d. —