Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1855, sida 1

ae — —-— —— består ännu med osörsvagad giltighet; och sko la väl herrar Löwenhjelm och Bonde lycka bättre med sina explikafioner i Tuilerierna äi Post-Tidningens insändare inför hela svensk allmänheten? Vi böra önska det, om ock för hoppningarne äro knappa. Hotel Vole härstädes, för att tala med er viss grosshandlare, ett af våra börslejon elle börsljus, som kan komma på ett ut, är föl närvarande mycket sysselsatt, må ni tro, at utsundera sannskyldiga orsakerna till det inti ma förtroende och den stora nåd, hvarmed de nu visat sig att Friherre Bonde är omfattad på högsta ort. Sådant väcker uppseende och af. und; — mer än tillräckliga bevekelsegrunder i de kretsarne att genast sätta alla tungor rörelse, och dertill kommer ytterligare att man på de hållen begynt blifva orolig och hysa far. hågor att den kredit Friherrn helt hastigt erhållit skulle kunna utmärka en lutning till venster högst upp, eller någon böjelse hos H. M:t att bryta upp från det konservativa lägret och låta svängungan, likasom ifrån 1844 till 1848, göra en rörelse åt den liberala sidan — ehuru jag i förbigående kan tryggt försäkra er att Friherrns liberalism icke behöfver ingifva någon fruktan; ty hitintills har han med fin hofmannatakt noga aktat sig att prononcera sin liberalitet i något annat ämne än tulltaxan — ett slags mer neutralt gebiet, alldeles skiljdt från de brännande politiska frågorna. Och dessutom gå uti tullsakerna icke heller hans liberala principer serdeles långt: således vill han för närvarande alldeles icke medgifva tackjernsexport, än mindre spanmålsoch viktualietullarnes borttagande, d. v. s. icke på något sätt stöta de mäktiga bruksägareoch possessionatintressena för hufvudet, och till och mel i afseende på väfnads och manufakturtullarne är han alldeles af samma tanka som H. M:t eller att Rikets Ständer vid sednaste riksdag gingo i sina tullnedsättningar t. ex. å siden och kläde m. m. alltför långt eller mycket för radikalt till väga. Att Friherrn i de så kallade högre kretsarne ingalunda är väl anskrifven, och blifvit det än mindre i samma mohn hans actier stigit i sängkammaren, kan också, jag tillägger det, komma från en viss seigneurial ton och hållning den han gerna iakttager, och att han, som med välbehag påminner sig att tjugo riksråders blod rinner i hans ådror, då och då ganska tydligt låtit skönja ett förnämt aristokratiskt förakt för den låga servilismen och det lumpna lakejväsende som utmärker en hep af våra högvalborna Junkrar.; och hans stickord åt det hållet, som icke sakna udd, hafva känts och gjort ond blod. Alltnog: anledningar af flerfaldig beskaffenhet sak nås ej hvarföre många med sneda ögon betrakta den nåd hvari Friherrn kommit och hans besarade upphöjelse vare sig till en taburett eller till successionen i Paris efter H. E. Grefve Gustaf Lövenhjelm, och derföre är det också, som jag nyss nämnt, ingalunda en angelägenhet af ringa vigt, serdeles inom det konservativa lägret att komma underfund med hvad som egentligen tillskyndat Friherrn Konung Oscars ynnest och förtroende. Det skall säkert roa er att höra de högtförnåäme, konservativa kotteriernas funderingar härom. Som jag temligen noga känner dem, så skall ni få förnimma dem; dock med förbehåll att jag sjelf får bifoga min tanke om deras rigtishet. Såsom motiv för användningen af Baron Bonde till den extra beskickningen till Kejsar Napoleon, antager man de ofvanföre omförmälte sruntimmersrelationerna till Kejsarens svärmoder och gemål — och i den punkten tror jag de konservativa röjt godt väderkorn. Orsaken i allmänhet åter till den ynnest han förvärfvat anser man vara den skicklighet Friherrn ådagalagt uti att kunna vinna tidningarne på sin sida och använda dem för sina syftemål, hvilken habiletå skulle kunna nyttigt användas äfven för den högre politiken. Äfven denna för