Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1855, sida 1

——— a — slutsöljden öfrig: att man der alldeles icke blef dube, såsom man var här vid riksdagen: att man der ganska väl förstod mot hvilka makter konventionen emellan Sverige och Danmark om den beväpnade neutraliteten var rigtad, utt hrilket ayfle rustningarne uti begge rikena gjordes, hvad meningen här var dermed att man på sådant sätt visade tänderna — hvilket allt också skall efterlemnat ett för vårt hof ingalunda fördelaktigt intryck, det man ock skall låtit märka så tydligt, att vederbörande här omöjligt kunnat misstaga sig derom. Ni kan vara öfvertygad om att jag alldeles icke sarit vilse, då jag i mitt sednaste ytirade, att ändamålet med afsändandet af friherre Bonde till Paris, både första och andra resan, icke varit annat än att söka mildra detta uttryck, hvartill friherrn ansetts synnerligen tjenlig i följd af de relationer hvari hans friherrinna och hans svärmoder, Lady Robinson (begge också nu vistandes i Paris) från några år tillbaka stått till kejsarinnan Eugenie och hertiginnan af Alba hennes moder. Likaså tror jag icke att jag irrar mig, då jag nu tillägger, att det är på grund af den berättelse friherrn efter återkomsten från första resan afgaf om hvad han fått röna i St. Coud, och om stämningen derstades m. m., som det fanns angeläget, att ett ytterligare försök med lenande plåster genast blefve gjordt och Serasimerdekorationen fördenskull högtidligen afsändes. De löjliga historier hvarmed friherre Pondes galopin, Crusenstolpe, blifvit framskickad i sednaste hästet af Ställningarne och uti Folkrösten, för att dölja oron på högre ort och bemantla verkliga anledningen till dessa demonstrationer, lärer ni väl skratta åt i Götheborg, likasom man i Stockholm deråt roat sig rätt godt. Beklagligtvis hafva de dock en sida, som icke är att skratta åt, ehuruväl det gamla ordspråket, att som man kokar soppan så får man äta henne, derigenom endast blifvit sannadt. Ty när man 1853 och 1854 omfattade en politik, så bestämdt rigtad emot Vestmakterna till Rysslands fördel, borde man väl vänta annat än att i sinom tid få deraf skörda frukten? Emellertid hafva vi nu tre beskickningar i Paris, snart kanske förstärkta, som jag i mitt sednaste nämnde, utaf den fjerde, H. E. Due — de qvinliga bidragen ändå oräknade. Något bör väl med så utomordentliga diplomati ska ansträngningar kunna uträttas. Och väl vore för Sverge om det obehagliga intrycket af 1853 års antinationella politik kunde i någon mohn utplånas. Åt herrar Löwenhjelms, Bondes, Virgins och Dues nitiska bemödanden önska vi derföre af allt hjerta framgång, och åt konung Oscars porträtt och Serafimerked jan kraften af undergörande talismaner. Måtte biott de olycksaliga Bergman-Schinkelska -Minnena och familjefördraget, hvilket i Paris och London är lika väl eller sanningsenligen lika illa kändt som här, ej också der hafva kommit emellan och hos de fremmande kabinetterna, likasom hos svenska allmänheten gjort hvarje ansträngning fruktlös att få konung Oscars politik annorlunda ansedd, än som en fortsättning af Carl Johans. För Napoleoniderna äro förfärliga, hjertslitande minnen, bilderna af Berezina och Leipzig, af Elba och St. Helena fästade vid Carl Johans politik, måtte intrycken derutsf och den Corsikanska Åvendettan ej hafva blifvit af det nu kunnigblifne -somiljfordragetalltför mycket uppfriskade! Officiella bladet har ändtligen sett sig tvunget att bryta sin tystnad öfver detta fördrag. Men huru? På hvad sätt? Har svenska folket derigenom kunnat lugnas? År någon ens den ringaste visshet meddelad, att den förnedrande, alla svenska känslor upprörande, afhandlingen blifvit upphäfven, att den förlorat all gällande kraft och verkan? Ingenting mindre. Slutföljden af den slingrande förklaringen i PostTidningen blir ovilkorligen den, att fördraget