Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1855, sida 2

— ÅT — ? om hans rike genom yttre eller inre fiender. Man har föreställt sig att anbud af bistånd på grund deraf varit Sverges regering gjorda vid tillfällen af oroligheter, som icke ligga utom mannaminne. Vi kunna icke veta buru dermed förhåller sig, och om kejsar Nikolaus verkligen erbjöd Carl Johan ryska trupper 1838, eller om händelserna 10 år senare, såsom det varit trodt, föranledde några underhandlingar mellan de båda gronnhofven på grund af den bemliga artikeln i Åbokonventionen. (Här ordos om ett yttrande i Brisselbladet Le Nord, som vi förbigå) Insändaren i det officiclla bladet förklarar nu att fsmiljefördraget endast bade betydelse för ögonblicket. Kan han — vi fråga det ärligt och ödmjukt — säga oss — och ingen författare i våra tidningar känner den saken bättre än han — att familjefördraget, sådant det i Åbo uppgjordes, blifvit från svensk sida uppsagdt eller att det, genom någon omständighet, upphört att vara i gällande kraft? En sådon försäkran, framställd i rikets officiella tidniog och stödd på sådana faktiska be is, som förlänode den giltighet, skulle välta en börda från svenska bröst, och för oss skulle den dag i sanning vara en glädjedag, då vi singe anteckna den i våra spalter. Det är mot detta yttrande Sv. Tid:n med stormsteg anrycker. Först och främst erinrar den, att det icke är BergmanSchinkel, som först underrättat om .familj-fördragets tillvaro, emedan Sv. Tidn:s författare läste det i tryck redan för sjutton år sedan, uti Touchard Lasosscs Histoire de Charles Jean. Alltså har, förmenar Sv. Tidn:n, ingen afsigt förefunnits att förhemliga detta fördrag, ,tillhörande Carl Johans svagheter. Härpå följer den vigtiga frågan, huruvida samma fördrag ännu kan anses äga gällande kraft, och yttrar i så fall Sv. Tidn:n: Huru skulle detta fördrag, mera än hvarje annat försvars förbund. ega en obegränsad varaktighet ? År det tänkbart, att Carl Johan, han måtte nu anses varit med hvilka starka band som helst förenad med Ryss and, kunnat vera så klen stutsman, att han skulle hafva velat för alla tider binda sin ätt vid Rysslands politik, — förutsatt att han varit så kortsynt och barnslig, att han kunnat tro en tillfällig förbindelse icke brytas af framtida potitiska förhållanden? Vi sade att om också ingenting vore särskildt bestämdt om detta sordrags varaktighet, så borde sunda förnuftet ingifva denna slutledning. — — Detta är nemligen det, att fördraget i Abo d. 30 Augusti 1812 angifver sig sjelf såsam en convention additionelle till fördraget i Petersburg den 24 Mars, och samilje-sördraget såsom en hemlig artikel, tillhörande bo fördraget. Med 17:de punkten i Petersbu:gs-fördraget innehåller, att detta förbund slöts får en tid af åtta år, räknadt från den dag, det undertecknades, d. v. s. att det skulle ega bestånd till 1820. Enär nu det i familj-fördraget heter, ,att det skulle hafva samma kraft och verkan (la meme force et valeur) som om det ord för ord, vore intaget i Abo-konventionen, hvilken åter i sin ordning har samma kraft och verkan som Petersburgs-fördraget, så är klart för en hvar, som vill böra, att ufven familje-fördragets bestämmelser mäste hafva upphört 1820. Aftonbladet har tills vidare fallit undan för detta ganska lyckligt funna argument, hvarsör vederbörande i sanning torde hålla Sv. Tidn:n räkning. Det torde dock snart komma i dagen huruvida argumentet verkligen äger ,den gallande krast, som Sv. Tidn:n tror sig kun na tillräkna detsamma. Här inträder t. ex. den omständigheten, som bör i första rommet upplysas, huruvida icke Petersburgerfördraget år 1820 blifvit förnyadt. Vi bekänna uppriktigt vår okunnighet i detta hänseende, och derföre anhålla vi vänligen hos Sv. Tidn:n om upplysning härutinnan. Men så bittert det än måste kännas för svenska sinnen, att veta, det ett fördrag ännu existerar, som garanterar Rysslands beskydd åt Sveriges konungaätt, och så lugnande det derföre skall kännas, att med säkerhet ersara, det ett sådant fördrag blifvit upphäfdt, så rubbas emellertid härigenom icke den sorgliga öfvertygelsen, att den nyvalde svenske thronföljaren för sitt enskilta intresses skull, för sina enskilta äregiriga planer, hvilka tydligen sträckte sig tillbaka till Frankrikes thron, uppoffrade det lands intresse, hvilket så förtroendefullt öfverlemnade sig åt hans ledning. Med skäl kallar Sv. Tidn:n den bok, som bragt dessa sorgliga upptäckter i dagen: ,ett misslyckadt äreminne öfver Carl Johan. Men då Sv. Tidn:n tillagger att det är den ,mest osvenska bok, som sett dagsljuset sedan 1809 — så förstå vi ej rätt meningen med ett sådant omdöme. ,Minnena innehålla hufvudsakligast endast historiska handlingar, af hvilka en del tydligen dikterade af kon. Carl Johan sjelf. Det är således här de nakna fakta som tala, hvilka ej kunnat, med allt bemödande, borträsonneras af loftalaren. Skulle det nu vara ,osvenskt, att låta sanningen komma i dagen? Innan vi sluta, må ännu en erinran göras, hvilken rättskänslan längesedan borde hafva framkallat. Det enda svaga försöket, att rättfärdiga Carl Johans försummelse att återvinna Finland, har bestått deri, att man framhållit den större fördelen för Sverge af föreningen kosmopolitisk synpunkt, dock för Sverge icke utgör någon direkt fördel; att det derför väl kunde vara ganska storsinnadt af Sverge att uppoffra millioner för Norges sjelfständighet, men att detta ingalunda var för oss någon landtvinning, som kunde ersätta oss den bortII röfvade trediedelen af vårt land. och för hvilmed Norge. Hvar man känner nu, att denna förening, hvilken må vara så god som möjligt ifrån