Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 oktober 1855, sida 2

Den 20 Oktober. Ändteligen har -Svenska Tidningen gripit till vapen, för att understödja Post-Tidn:ns insändare i bekämpandet af de oangenäma intryck, som väckts af de beryktade BergmanSchinkelska -Minnena-. Vi veta ej om vederbörande fått krypa till korset och anmoda Sv. Tidn:n om denna hjelp, eller om den lemnats af Sv. Tidn:n ur egen drift, såsom en ridderlig vapenbroder ägnar, den der i farans stund glömmer de oförrätter han kan hafva lidit; möjligen har ock Sv. Tidn:n velat visa samma vederbörande, att de dock, när allt kommer omkring, behöfva biståndet af hans oförfårade penna, och att de derföre handla klokt i att icke stöta en sådan kämpe ifrån sig. Vere härmed huru som helst, allinog att Sv. Tidn:n nu synes hafva framryckt med den länge väntade reserven, sedan förtruppen, hvilken bestått af Post-Tidn:ns ins:e ensam, börjat beifva alltför illa medfaren. Man märker också tydligt, att det är nya, friska trupper, som kommit i elden, hvilka, att begagna Aftonbladets ord, kasta en skur af bomber ur de alldra gröfsta mörsare. Man märker dessutom att det är en skicklig strateg som här agerar, ty i st. f. att rigta sitt anfall eller ordna sitt försvar mot hela den utsträckta linien af de allierades d. ä. nästan alla Sveriges tidningars, anförda argumenter, koncentrerar han sina krafter mot en enda punkt, som erbjöd någon svaghet, rycker der modigt an och planterar segerfanan på den vunna platsen. Olyckligtvis är den dock, såsom vi snart skola se, dels icke försvarbar, utan kommer väl att återtagas af de allierade, dels utgör den på intet vis något Malakosl, med hvars intagande synnerlig fördel är vunnen. Följande framställning torde visa detta. Sedan Post-Tidn:s ins:e ansett sig hasva tillfyllestgörande försvarat Carl Johans ryska politik år 1812, genom att bringa frågan på den punkten: Kunde Sverge 1812 förklara Ryssland krig, utan att, i och med detsamma, ställa sig i krigstillstånd med England? Och hade det varit klokt att på en gång kasta handsken åt en mägtig granne och åt verldens största sjömakt? — sedan ins:n med denna fråga trott sig hafva intagit en fast och orubblig position, låter han af Aftonbladet locka sig, att ingå i diskussion om det berygtade familjfördraget, hvarom han yttrar: Då man, utan biafsigter, vill bedömma 1812 års politik, bör man särskilt pröfva de subjektiva bevekelsegrunder, som möjligen dervid kunnat råda, och de objektiva förbållanden, som då verkligen ägde rum; — man bör med ett ord främst betrakta Sverges ställning vid denna betänkliga tidpunkt. Dermed får ej en gång sammanblandas det s. k. familjfördraget, framkalladt af utomordentliga, då ännu skälfvande revolutionära rörelser, och hvilket, säge hvad man vill, blott för ögonblicket ägde betydelse. Visserligen kunna om detsamma olika meningar framkastas, men dessa må utgöra ett särskilt diskussionsämne, till hvilket vi, i sinom tid, villigt skola återkomma. Med anledning häraf yttrar Aftonbladet: Andtligen har ordet familje-fördrag, halkat öfver insändarens läppar. Det finnes således ändå i verkligheten och är icke något hjernspöke; men — hvad tycks! — det hade blott en betydelse för ögonblicket !! Vi måste med ledsnad bekänna, att vi i paragrafens ordalag, sådana de kommit till vår känvedom, fåfängt bemödat oss att uppleta någon sådan inskränkning, —