Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 2

kelse än som, enligt vår tanke, är rätt enlig med den sulla tillförsigten till egen bekännelses orubbliga sanning och till sanningens makt. Men förmodligen har Vaktaren, lika med hvarje uppmärksam betraktare af vår kongl. svenska statskyrkas ställning, fannit, att den svenska jordmånen är mycket mottaglig för elt annat utsäde, snart sagdt likgiltigt hvilket, blott det äger en frisk kärna och en friskare lifskraft. Häri ligger ock förklaringen till det s. k. läseriets starka utbredande, en rörelse, som ej kan väcka bekymmer hos den, som fattar att andligt lif är bättre än andlig försoffning, och som dessutom, med historiens erfarenhet för ögonen, inser, att läseriet, sedan dess öfverdrifter och ensidiga uppfattning af de religiösa dogmerna, lagt sig och gifvit rum för en mera upplyst verldsåsigt, skall hafva qvarlemnat i menniskornas sinnen ett residuum af allvarlig gudsfruktan, renhet i se der och deltagande för vårt slägtes högre intressen. Och huru underordnade i jemförelse med sådana resultater blifva ej alla dessa barnsliga strider om en och annan sats, t. ex. om nådens verkningar utveckla sig i den eller den ordningen, om dop vid födelsen eller vid framskriden ålder, 0. s. v. Det är på dylika smästrider om ovåsentliga trossatser den kristna kyrkans i alla tider förnött sina krafter. Den höga läran, att med all skiljaktighet i sörständsuppsatining af några ovigtiga dogmer, kunna vara enige i kärleken, den läaran har, sorgligt att omtala, var temligen främmande för en religion, som likväl kallat sig kärlekens. Fastmer hafva inom denna kyrka frodats och frodas ännu i dag hat och förföljelse och inbördes förkättrande af hvarandras meningar, och beklagligast af allt, detta sker i larans eget namn. Sann fördragsamhet är något helt annat an likgiltighet, indislerentssm. Det sednare är att sjelf icke hysa någon inre öfvertygelse och derföre finna den ena meningen lika god som den andra. Det är ingen dygd att vara fördragsam med sådana föreställningssätt. Men att sjelf äga en lefvande öfvertygelse om en viss bestämd läras sanning, och ändock med aktning och kärlek omfatta hvarje annan läras upprigtiga och ärliga bekännare, det är sann fördragsamhet, hvilken är ganska sällsynt, derföre att den fordrar icke blott ett kärleksfullt sinnelag — n. b. en kärlek i hjertact, icke blott i hufvudet — utan äfven en uppiyst och fördomsfri uppfattning al de högsta sanningarne. Inför en sådan uppfattning framstår en sats, som drifvits isynnerhet inom den kristna kyrkan äfvensom utaf Muhamedanismens första fenatiska bekännare, särdeles farlig, såsom utgörande roten och upphofvet till all den förföljelseanda, som inom dessa kyrkor varit och ännu är i så hög grad rådande, och den satsen är, att den eller den äsigten är -allena saliggörande. Det är naturligt, att den som ör fullt öfvertygad om att hans religiösa uppfaltning är den enda som leder till saligheten, skall, derest han nitälskar för sina medmenniskors väl, uppbjuda alla sina krafter, för att påtvinga dem sin tro. Hänförda af denna an. da utbredde Muhameds första anhängare sin lära med svärdet i handen, under ropet: Gud är en och Muhamed hans profet. I samma blinda nit drogo kristendomens bekännare ut att med eld och svärd lära hedningarne om fatta kärlekens religion; samma nit, eller 4 i I I i I i åtminstone dess förevänning, uppreste kältarebålen, verkställde utrotningskrigen mot de fromma vläsarne i Wallis dalar och antände de blodiga Hugenottoch Reformationskrigen. Samma olyckliga åsigt drifver ännu i dag, ehuru under mildare yttringar, menniskorna att fördöma och förkättra hvarandra. Det är utan tvifvel en fläkt af samma anda, som framkallat väktarens härrop till den lutherska kyrkan att väpna sig emot Baptismen, likasom det otvifvelaktigt är den, som drifvit Baptismens anhängare hit, att predika sina satser. Vi äro icke blinda för de enskilta storartade yttringar samma åsigt framkallat af sjelsuppoflring och hög andlig hänförelse. Derom vittna de många martyrer, som med glädje offrat lisvet under sin tros utbredande. Dessa drag äro dock endast få ljuspunkter på en eljest mörk himmel. Det är icke här tillfället att visa huru få viskt detta påstående om en enda saliggörande tro, n. b. tros-sats, är; det behöfver blott erinras, alt om det ar sannt, att man känner tradat al frukten, så kan den äsigt icke vara —