Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1855, sida 1

— — — — —— — öfvermodiga tyranner har brädstörtat händelserna, och det blod, som i strömmar utgjuiits vid Sebastopols murar, torde nu blifva hämnadt på Italiens slätter. Det blir serskilt i Neapel, som den stora politiska tvistefrågan efter all sannolikhet skall finna sin lösning. En på en gång våldsam och svag despotism, som här under många år firat sina orgier, har framkallat de resultater, man kunde förutsett. den nuvarande styrelsen är nästan allmänt afskydd och hatad, så att den kungliga myndigheten ej eger annat stöd än sina horder af besoldade och dekorerade lazzaroner. Det torde ej vara utan nytta och intresse att närmare skärskåda sakernas nuvarande ställning i hufvudstaden, samt undersöka, hvaraf landets framtid beror i händelse af en omhvälfning. Förhållandena äro nu mycket olika dem år 1848. Dåvarande polisministern Delcaretta hade hvarken förolämpat adeln eller lyckats kufva armåen; det fanns då klasser, som i opposition mot medelklassen någorlunda sympatiserade med envåldsmakten, och bland hvilka de vanliga dumma fraserna gingo i svang om den gode konung Ferdinands religiösa fromhet, husliga dygder och hans kungliga oku nighet om hvad som tilldrog sig omkring honom. Nous arons change tout cela: de herrar, som försvarat eller ursåktat Hans Mojestät, tiga nu, och ett allmänt utbrott af nationens harm tillbakahålles blott af fruktan. Hvaraf denna förändring? Jo, polismyndigheterna hafva isin blindhet spelat högt spel och försökt att med ett enda vildt grepp krossa adeln, armen, medelklassen — med ett ord, alla, som styrelsen ej kan så lätt böja efter sin vilja med en religiös fele, en dekoration, eller dagspenning. Följderna visa sig deruti, att aristokratien, hvars naturliga sympatier annars äro fästade vid kronan, är missnöjd armåen opålitlig. Såvida ej detta skymsliga tillstånd genast upphör, sade prins Ischitella i en statskonselj den 14 September, -kan jag ej ansvara för armåens sinnesstämning. Så yttrade sig dåvarande krigsministern, och polischefen blef till följe häraf afsatt. Det är emellertid ett betydelsefullt faktum, att Ischitella ej längre är krigsminister. Ända till nämnde dag, den 14 September, var andan inom adeln och armåen sådan; sedan dess har man följt ett nytt system i afseende på behandlingen af denna sednare: koncessioner hafva blifvit gjorda militaren, som nu synbarligen får triumfera öfver polisen, emedan farans timma slagit och bajonetterna blifvit nödvändiga. Men skall man så snart lyckas återställa den goda andan inom bären? Jag betvislar det. Hvad adeln beträffar, har styrelsen ej brytt sig om att göra denna vanmäktiga och ömkiiga klass några koncessioner, eller söka försoning med densamma. Adeln skall dessutom, enligt styrelsens afsigt, hållas i schack genom fruktan för ett krig folkklasserna emellan. En sådan plan är sedan flera månader uppgjord och har bragts till till mognad under Mazzas och Campagnas auspicier; desse herrar hafva redan längesedan samlat, disciplinerat och beväpnat sina band af trashankar och lazzaroner, som med saltropen Viva Maria santissimat) och Viva nostro assoluto ed adorato Sovrano) äro färdiga att begå hvarje skändlighet, som deras vanryktade chef befaller dem. Vid åsynen af denna fara darra de bättre klasserna, de som ega något att förlora: och medgi vas måste det äfven, att om dessa vilda skaror lössläppas, finnes orsak nog att frukta. Det är ej längre tid sedan, än att en och annan kan erinra sig, då termen Sanfedismo uppfanns, samt mord och röfveri hejdlöst fick råda i religionens och konungamaktens namn. Den förnedrande religiosa vidskepelsen har sedan den tiden snarare tillän aftagit uti inflytande, lazzaronernas blinda afgudiska hyllning af konungamakten är