Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1855, sida 2

synnerhet statssekreterarne, betydande genom sin rättighet att vägra kontrasignation, skulle vara personer som villigt och underdänigt sade ja till allt och voro särdiga att underskrifva hvad helst dem anbefalltes; — ehuru detärättvist måste erkännas att han i denna beräkning icke gick så långt eller så systematiskt tillväga, som sedermera egt rum, ty någon omtanka om hans regerings anseende tillät honom dock icke att sammansätta hela statsrådet af subjekter som saknade äfven den yttre personliga konsiderationen, om ock detta, både hvad yttre och inre qvalifikationer beträslar, ofta var fallet med statssekreterarne. Genom Wirsen såsom statssekreterare för krigsärenderna hade han nemligen lärt känna hvilken oöfvervinnerlig motvigt mot hans godtycke och sjelfviskhet låg uti föredragandens konstitutionella myndighet, om denne var en man med karaktersstyrka och eget omdöme, och efter Wirsens förafskedande och Jartas reträtt 1316 samt Börtzells afskedstagande 1817 och Rosensteins 1821, uppsökte han ock omsorgsfullt åt dessa sådana efterträdare, att den konstitutionella garantien som är förvarad såväl uti föredragandens rätt och pligt att neka kontrasignation som uti dennes moraliska ansvarighet efter 107 Reg. f., helt och hållet tillintetgjordes. Qviding. den han efter Wirsån gjorde till statssekreterare för krigsärenderna (om hvilken öfver-postdirektören baron Carpelans träffande men något cyniska infall troligen är allmännare kändt) sam en alldeles obskur ledamot i kommerskollegium, Klintberg, den han på en fransmans, grosshandlaren och fabrikören Mazers rekommendation såsom tjenlig assistent i kriget mot vexelkursen, upphöjde till statssekreterare för handeln och finanserna, voro i alla hänseenden till den grad underlägsne och oduglige för de vigtiga platser de beklädde, att de inom deras respektive departe menter voro föremål för medömkan, förakt och underhafvandes ständiga gyckel!). Men hvad brydde sig Carl Johan om att han genom dylika befordringar nedsatte de högsta embetenas anscende, upplöste de mäktiga samhällsband, som deruti ligga i synnerhet uti en monar kisk stat, samt demoraliserade andan inom embetsmannaoch domare-kårerna. Sådana objektiva synpunkter hade ingen giltighet för honom, som refererade allt till sin egen personlighet och satte denna såsom medelpunkt för statens hela tillvaro. Också kan man utan orättvisa säga att han, genom det sätt hvarpå han gick tillväga ej blott vid befordringar till verkliga embeten utan ock genom slöseriet med adelskap tittlar och ordnar ifrån exelensvärdigheterna och blåa banden ända ned till Wasen och ekonomi-direktörstiteln, sullkomligt tillintetgjorde aktningen för dessa monarkiens yttre attributer och tillbehör samt hela den prestige som sörut i svenska folkets sinne omgifvit konungadöme och monarkiskt regeringssått; — och detta hade dock varit ett mindre ondt, om ej sjelsva aktningen för styrelse, samhälle och lag hade blifvit i våsentlig mån undergräfsde. Det är härifrån som det öfvervägande anseende och inflytande penningar och rikedom i sednare tider tillvunnit sig i Sverge egentligen daterar sig — ty sedan de moraliska samhällsvärdena upphört att aktas, hvad är det menniskorna sedermera kunna eftersträfva om ej penningen, som, utom det att den är det medlet för hvilket alla yttre njutningar kunna köpas, äfven ger fåfångan utväg att i enskilta lifvet höja sig öfver sina likar och väcka dessas afund. Till denna olyckliga riktning af tänkesåtten bidrog äfven Carl Johan direkt ganska mycket genom den stora egard han visade för rikedom. Att vara rik, utan afseende på hvad sätt egodelarne voro förvärfvade, gjorde i hans ögon all personlig förtjenst öfverslödig. Penningen, ensam i och för sig, berättigade till alla samhällsutmärkelser, såsom i det följande skall visas, då vi också få tillsalle att ådagalägga att den politiska spökräddslan äfven utgjorde ett mäktigt motiv jemväl till hans hyllning åt rikedomen. Åren 1816 och 1817 beteckna den tidpunkt, då genom Qvidings och Klintbergs upphöjelse, som nyss nämnts, till statssekreterare för krigsoch finansärenderna samt genom kammarherrn och assessorn Ehrenborgs befordran ) Qviding, som i sin enfald ofta inlät sig i förtroliga konversationer med sina underhafvande i krigsexpeditionen, hvilkas kamrat han der länge varit uti de lägre graderna, blottade vid dylika tillfällen alltid sin okunnighet eller sin bristande omdömesförmåga och gaf derigenom ständiga anledningar till nytt gyckel. I bland många anekdoter som derom skulle kunna berättas må nämnas att han t. ex. under ett sådant samtal påstod att det var Kantiska filosofien, som föranledt franska revolutionen; och ansåg den saken så afgjord, att det i hög grad väckte hans förundran att höra den bestridas. Statssekreteraren Klintberg var, utom i skråfrågor och sädana besvärsmål hvilsas handläggnig hade hört till hans kollegiala göromål, uti allt som hörde till finansoch penningeväsende så abso lut okunnig, att ban en deg, sedan han åtskilliga år innehaft statssekteterareembet, frågade landshöfdingen