Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1855, sida 2

till föredragandeför inrikescivilarendena!), alle nastyr lsen kan anses formligt organiserad. Den i så många hänseenden utmärkte och förtjente chefen för ecklesiatikärendena, landshöfdingen Nils v. Rosenstein var de sista åren af sin lefnad knappast mer än magni nominis umbra, och karaktersstyrka var dessutom icke den egenskapen genom hvilken han någonsin utmärkt sig. Och när efter Rosensteins afskedstagande den fromsinte och beskedlige men ytterst karakterssvage Kullberg erhöll ecklesiatikportföljen, kan man verkligen säga att samligen blef komplett och att inom konseljen icke fanns en gnista af motsånd mot hänförelsen, godtycket och det enskilda intressets ingifvelser, som beklagligen blott alltsör ofta bestämde Carl Johans beslut; — de nya statsråden, som ungefår vid samma tidpunkt inkallades i konsejjen, rättfärdigade såsom sådana icke heller på något sätt det rykte och anseende de inom det rådande partiet vunnit vid statsvällningen 1809 och den derpå följande riksdagen, och framför allt icke genom krast och motståndsförmåga, hvarpå Sköldebrands egen berättelse om huru det tillgick i konseljen vid den högst skandalösa upphöjelsen af krigsrådet Askegren i adligt stånd för det att han, såsom ledamot af riksrätten öfver gunstlingen Cederström, hade vid justeringen ändrat sitt votum, lemnar ett så naivt och talande bevis (se biograf. lexikon, art. A. F. Sköldebrand). Under den period, som nu följde ända till Wirsens inträde i statsrådet, ser man också af den mängd utaf dels okloka och befångda, dels lagstridiga, våldsamma och egennyttiga åtgärder och författningar, som vidtogos, huru yppigt allenastyrandet florerade. Till denna tidrymd höra de flesta konspirations och högmålssakerna, som i det föregående uppräknats, de absurda och inqvisitoriska förfogandena emot handeln och handelskåren för att nedtvinga vexelkursen, de många förtryckande och oförnultiga tullförfattningarne i samma syfte; t. ex. den höga exporttullen å jern, förbuden mot införsel af alla viner utom af kyrkviner, de förut omnämnda vanvettiza spanmålstullarne, lurendrejeriförordningen af år 1820 med dess ohyggliga lyx i urbota straff och i samband dermed den befängda, alldeles overkställbara förordningen rörande stämpling af husvasaader, Allmänna Magasinsinrattningens stora ruinösa operationer med spanmålsuppköp, för att till possessionatintressets fromma hålla priserna höga, och de i samma ändamål gjorda företagen med spanmålsexport för statens räkning till England och Italien, förbudet mot privata assigneringar och de i sitt slag alldeles exempellösa propositionerna om penningeväsendet och grofva brödetvid 1817 års riksdag, återtagandet från staten af dess rättfångna egendom (husen vid Norrbro) för att göra dem till Carl Johans enskilda medelst i administrativ väg till domstolen gisven besallning om i laglig ordning utfärdade sastebress omskrifning, skappsoch menniskehandeln med dess dubbla kontrakter, Carl Johans transaktioner såsom på samma gång regent och fastighetsegare med Allmänna Magasinsinrättningen, hans med en kabinettskammarherres kontrasignation till konungens befallningsaafvande gifna befallning att utan dertill af magasinsdirektionen gifvet tillstånd obehörigt utlemna kronans spanmål till hansjernbruk ) m. m. m. m, att sörbigå en mängd blott för att gynna vissa enskilda af näden omhuldade personer vidtagna högst klandervärda åtgärder, såsom t. ex. ändringen i statsrådet af Ebersteinska testamentet, inköpet af eldqvarnen för statens räkning, med mera sådant. Man häpnar ovilkorligen öfver beskaffenheten af ett statsråd, som kunde tillåta sådana saker att passera. Dock denna den konstitutionella konseljens förnedring är ännu ej nog stor. Ån djupare kunde den sjunka. Det fattades att de konstitutionella rådgilvare, som låtit allenastyrandet införas, vinna häsd och rasa i vanvett och laglöshet på sätt som här ofvan blott i obetydlig mån blifvit skildradt, äfven skulle låta befalla sig af Carl Johan att träda upp i tryck och tal (på Riddarhuset) och med sosismer törvilla nationen och öfvertala henne, att allenastyrelsen vore i regeringsformen stadgad och Sveriges lagliga statsskick. Och äfven med denna nya förnedring skulle Carl Johans konselj fylla måttet af sin vanära. Det var tvenne af 1809 års man-, hofkansleren G. Wetterstedt och statsrådet grefve Ad. Göran Mörner, som vid 1823 års riksdag dertill låtit bruka sig. (Forts.) Musik. J....