Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1855, sida 1

te samt ministeriella förvecklingar, år 1812, enligt hans egna ord, var schack och matt och således icke böjdt eller i stånd att länge fortsätta kriget. Detta barasliga påstående står i så uppenbar mot-ägelse med britiska folkets stolta nationalkänslor, dess hjeltemodiga strider på Spanska halfön samt dess oaslätliga bamödanden att bryta Napoleons ärelystna planer, att det knappt förtjenar någon vederläggning. Dessa inre söndringsr, dessa elika partiers bemödanden att bemäktiga sig den ministeriella makten, uppenbara sig ju än i dag under det pågående kriget. Ar Östegötha Correspondenten okunnig om Cobdens fredsagitationer; om Brights fredliga, med handklappningar ofta helsade tal; om Tories och Peeliters strafvande efter port öljerna? Faller det dock någon sörståndig menniska in att påstå, det den engelska regeringen, stödd på d-n stora, öfvervagande majoriteten, ej ämnar eller förmår, med yttersta kraft, fullfölja den stora striden emot östern? Om Östgötha Correspondenten anser dessa, ifrån Englands statsförfattning oski!jaktiga rörelser så betänkliga för krigets fortsättning, — huru kan den då med den yttersta häftighet yrka att de förenade rikena handlöst skola kasta sig i en blodig fejd, som, efter dess eget sätt att bedöma de engelska förhållandena, af det mäktiga England snart kommer att öfvergisvas! Man scr att följdriktighet i åsigter och grundsatser icke är den egenskap som utmärker vår Correspondent. Men hvad som i ännu högre grad måste öfverraska den oväldige lasaren är Correspondentens påstående, att Carl Johan, om Han allvarligt det velat, kunnat år 1812 tillvägabringa en förening mellan England och Frankrike. Ingen bland de många belackarne af 1812 års politik har ännu vågat framställa en så enfaldig tanke. Har Östgötha Correspondenten glömt de stora intressen som den tiden utgjorde strid-ämnet mellan England och Frankrike? IIar han förgätit det ryktbara kontinentalsystemet. som kostat Europa så mänsa lidanden, så mycket blod? Denna outförbara, men storartade tanke, som blott ett så mäktigt snille som den store kejsarens förmått skapa, afsåg ingenting mindre ön att afsöndra Storbritannien från den verldsdel, hvarmed Skaparen densamma förenat; att från Kontinentens hamnar utestänga hafvens beherrskarinna, samt för den vidsträckta och behöfliga engelska handeln afskära all afsättning. Detta vidunderliga system, som Napoleon med sin jernvilja sökte påtruga alla folk, utgjorde då grunden för alla politiska förvecklingar, alla fördrag, alla förbund; och det omätliga svalg, som derigenom mellan Napoleon och England blifvit öppnadt, kunde endast fyllas medelst en af jattekämparnes fall. Att under sådana förhällanden tänka på möjligheten af en förlikning mellan tvenne så mäktiga, så motsatta krafter, vore ungefär detsamma som att mellan eld och vatten vilja åstadkomma en närmare förening. Sedan vi bevisat tomheten af Östgötha Correspondentens långa kria, skola vi, äfven med fara att återuppväcka hans knarriga lynne, framkasta det påstående: att Napoleon i sjelfva verket icke mente år 1812 att med Sverge afsluta ett uppriktigt förbund. Förblindad af sin gränslösa makt samt sina förvånande segrar, aktade han visserligen föga stater af andra ordningen; men hans otvetydiga liknöjdhet för Sverges cooperation i det förestående kriget kom denna gång särskildt af den säkra blick, hvarmed han genast insåg att Sverge ingenting afgörande kunde uträtta mot Englands och Rysslands förenade makt. Det erfordras blott den mest ytliga kånnedom om diplomatiska förhandlingar, att genast inse, det ingen allvarlig mening fanns med Napoleons, af flera författare så högt uppskattade propositioner.