sramhållit, stormar öfver honom och i tusen olika kanaler afleder hans betraktelser. Den unge kyrkogärdsskalden känner så innerligt medlidande med det menskliga eländet . . . i hvarje förbindning, han pålägger, fruktar han att qväfva en sårad själ. Han fattar den hand, Olympe räcker honom, och hans lemmer bafva al en häftig men ren känsla. När han lyssnar till dette bjerta, hvars slag äro dess egen dödsringning, bleknar han och gråter, så att säga inåt, de tårar, som pligten förbjuder ait glänsa i hans ögon. När detta par, så ungt, skönt och sorgset, sakta stiger nedför slottstrappan och vandrar framåt i parkens höstgula aller, är det ej, såsom i Prudhons taflor, en osynlig kärlek, som drager dem till hvarandra det är icke Romeo och Julia: det är Smärtan och Trösten hand i hand. Olympe vill icke dö: han vill räddas af sin barndomsvän. Louis önskar, att hans första kur skall blifva lysande: hans forskande blick söker genomtränga sjukdomens hemligheter, och han fordrar rakenskap af den stackars qvinnan för hennes dystra stunder och i hemlighet utgjutna tårar. En plågande misstanke får insteg i Louis hjerta och lemnar honom icke mer. Hans far är en ganska skicklig läkare, men hans materialism, hans förakt för psykiska krafter, hans