Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1855, sida 1

— Och huru behandlar ni den? — Se så! jag tror, du vill låta mig undergå examen! Du är en pedant, Louis; — jag är förtvillad öfver att behöfva säga dig det. Vi hafva nu varit tillsammans en timma, och ännu har du ej talat om annat än lakarekonst och patienter. Betänk, för tusen, min käre Bosse, att allt hafver sin tid. loouis höll sig för slagen, och middagsmåltiden slutade under tystnad, utan att någondera af dem var i stånd att förklara för sig, hvarför det fanns mellan far och son en aning om möjligen kommande strider. Louis hade väntat mindre bitterhet men ett hjertligare bemötande, en innerligare öfverensstammelse. Den äldre Cret var sårad af sonens idser, frågor och högre sträfvanden. De kände sig båda besvärade och förlagne, och den tillgifvenhet, de i sjelfva verket hyste för hvarandra, fick härigenom en konstlad anstrykning, och känslan af denna ställning alstrade på deras lappar tomma ord, innehållslösa fraser, tanklöst formade till ett samtal, för att fördrifva de timmar, som de tillbragte i hvarandras sällskap — dessa första timmar, som annars äro så ljufva, så bjertliga, då ett älskadt barn återvänder till den faderliga härden. Louis föregaf någon trötthet och drog sig I tillbaka till sitt rum, Nar han stängt dörren