Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1855, sida 1

A2 orerar på priserna, då det ej torde utgöra en hun. dradel af den säd, som i år blifvit producej rad inom landet, och föga öfver en tiondel a hvad vi torde komma att exportera. När dertill kommer, att den utbredda potatessjukan skulle tillintetgöra denna del af jordbrukarens gröda, derest han ej genast fick afyttra densamma till brännerierna, samt då slutligen desSa numera gifva årligen 3 å 4 millioner rdr bko till staten, hvarigenom vi kunna bygga oss jernvägar — så inses lätt att bränvinsbränningen numera måste ses i en mycket mildare dager än fordom, då den, utan att gifva statskassan synnerlig inkomst, förstörde allt vårt öfverskott af säd och t. o. m. nödgade oss att införskrisva betydliga qvantiteter från utlandet. Vid öfvervägande af alla dessa omständigheter finner man lätt, att det icke gilves något verksamt medel till prisernas nedsättning annat än exportförbud för spanmål. Lyckligtvis uttalar knappast någon upplyst menniska numera detta ord utan samma tvekan och räddhåga som vid tanken på en olaglighet eller ett brott. Exportförbudet är nemligen icke blott stridande mot alla rättsprinciper, utan ock emot all klok statshushållning. Det är gifvet, att det hos oss endast skulle verka i afseende å sådespriserna, ty hvad alla öfriga lifsmedel angår, så exportera vi af dem föga eller intet, så att ett förbud i detta hänseende ej äger någon verkan. Det är likväl priserna på öfriga lifsmedel (utom säd) d. ä. på kött, fläsk, fisk, mjölk, smör, ost, m. m., hvartill kommer ljus och ved, som verka mera inom ett hushåll än sjelfva säden. Med ett exportförbud skulle således endast ett jemförelsevis ringa resultat för ögonblicket vinnas, till förmån för ett underordnadt antal af landets befolkning, men deremot skulle olägenheterna blifva ofantliga och af de svåraste följder, såsom de icke kunna annat blifva, då staten lika litet som den enskilte strafflöst trampar klara rättsgrundsatser under fötterna. Det har mer än en gång blifvit sagdt, men synes behöfva upprepas, att begynnelsen till en stadigvarande spanmålsexport utgör en epok i Sveriges historia, en epok, med hvilken ny valmåga och kultur skola uppstå och den svenska fattigdomens tid vara förbi. Sverige har tillförene, till följd dels af vårt jordbruks låga ståndpunkt, dels den allt förtärande bränvinspannan, varit nödsakad att under vanliga år införa spanmål, och endast undantagsvis hafva vi haft en liten export. Hela vår export, med hvilken vi skulle betala alla kolonialvaror, salt, manufakturer, m. m., har bestått i vårt jern och våra trädvaror. Men denna export har, åtminstone hvad jernet angår, föga tilltagit, under det landets behof af importvaror alltmer ökats. Det ligger i sakens natur att landet under sådana vilkor ej kunnat vara annat än fattigt. Då inträder den utomordentligt lyckliga konjunkturen, att vi få en god skörd samtidigt dermed att sädespriserna i utlandet äro höga. Sedan England upphäft sina spanmålstullar äro vi oförhindrade att begagna oss af denna konjunktur. En betydlig export uppstår och fortgår, tack vare några företagsamma spanmålshandlande, som med kraft bearbetat denna eljest ganska svåra och farliga affår. På detta sätt äga vi allt hopp, att detta år kunna exportera ett par millioner tunnor säd, hvar förkapitaler, uppgående till 30 åa 40 millioner rdr, inströmma i landet. Man inser hvad dessa summor innebära för vårt land, då man erinrar sig att hela vår jernexport öfverhufvud ej ölverstiger 14 mill. rdr rgs. Det ligger i sakens natur, att genom dessa nya till jordbruket flödande kapitaler våra landtegendomar skola stiga i värde och vår jord blifva bättre odlad, hvarjemte den i det närmaste sammanhang härmed stående boskapsskötseln skall komma att ernå en ännu okänd utveckling. Samtidigt härmed må