Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1855, sida 2

på samma gång spara både djuret och piskan; derpå hoppade han upp från kariolsätet,, i det hans ögon blixtrade och lapparne förvredos af ett djefvulskt Idende; och om han kunnat en enda visstump, så skulle denne olycksbringande man utan tvifvel hafva sjungit den. Hans tankar dansade en vild sarabanda i hans huf vud. Kiselstenarne på vägen tycktes honom vara gnldstycken: och fruktande hvarken ett felsteg eller en kullerbytta, lemnade han fritt lopp åt sina drömmar, hvilka ryckvis dansade bort på båda sidorna om åkdonet. Denne sardoniske man kastade, midt under sina djupa betraktelser, herrskareblickar öfver naturen. Han kände sig mäktig, och hans karriol, som slamrande hoppade öfver småstenarna och i de djupa bjulspåren. tycktes innesluta något gizantiskt och insernaliskt saltskarsfoderal, eller snarare en säck med 6cus och dödskallar, hvilka under ett fruktansvärdt slammer stötte emot och krossade hvarandra. Detta larm var en ljuf harmoni för doktorns öron. Han tyckte sig i detta charivari af sin gamla karriol urskilja hymner till hans snille, hans styrka, hans rikedom; och, då han slutligen öfverlemnade sig åt fullkomlig tanklöshet, lät han sitt magra och bleka hufvud vällustigt vagga i takt efter denna barbariska musik.