Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1855, sida 2

sa brister i ett sammanhang skall enda söljden af löneförbättringarne blifva, att några flere sinecurer bildas åt gynnade personer och att nationens uppoffringar måste förökas, under det att hennes angelägenheter allt I mindre och sämre ombesörjas. Vi äro och sorblisva af den öfvertygelse, att dessa förbättringar böra blifva vilkor för Nationalrepresentationens bifall till löneanslagens förökning; och att endast högst ringa löneförhöjningar, och dessa allenast till de lägi sta lönegrader, böra beviljas, intill dess organisationer inträdt, som visa sig motsvara allmänhetens billiga fordringar på nit, skicklighet och drift hos statens embetsoch tjenstemän. I motsats härtill har vår uttalade åsigt, det ingen löneförhöjning borde utföras inom vära ambetsmannakårer, förrån dessa genomgått en grundlig omgestaltning, rönt ogillande i Sv. Tidn., ifrån samme förl:e, hvilkens uppsatser i fråga om ämbetsmännens ställning och villkor rönt ett välförtjent erkännande. Denne förs:e bar dels funnit sig öfverraskad, att Hand. Tidn., ehuru instämmande i åsigten om ämbetsmäan nens betryckta ställning, icke velat förorda hans framställning om behösliga löneförhöjningar, dels anmärkt, att H. T. tagit för god den inpräglade satsen, att tjenstemännens antal på stat är öfverdrifvet stort, ett yrkande, som förf:n anser alldeles origtigt. För tillfället vilja vi häremot blott genmäla, att de flesta grenar af vår statsförvaltning kunde betydligt förenklas, hvarigenom göromålen naturligtvis förminskades. En hel mängd ärende borde äfven lämpligen öfverflyttas från statens ämbetsmän till kommunalstyrelser. Följ den häraf måste blifva att arbetspersonalen i nom statens verk, förutsatt att den nu icke har alltför mycket arbete, kunde förminskas. Men nu är det bekant af en hvar, som haft tillfälle att närmare blicka in i dessa förhållanden, att under det en del tjenstemän äro o skäligt ansträngda, så hafva många andra ej flera göromål än att deras platser kunna nära nog betraktas såsom sinekurer. Det är naturligtvis svårt att säga huruvida, vid en rätt och billig arbetsfördelning, det skulle uppstå brist eller blifva öfverflöd på tjenstemän. För vår del tro vi att det sednare skulle inträffa, under de förutsättningar, som ofvan blifvit framställda. Emellertid qvarstår den satsen, åtminstone för vår uppfattning, ovederlagd, att om löneförhöjningar beviljades, utan att det skedde i sammanhang med den behöfliga reorganisationen af ämbetsverken, så skulle utförandet af denna högst angelägna reform icke blott försvåras, utan rentaf omintetgöras, emedan då samma ämbetsmän, som nu måste önska reformen framgång, då skulle med ali makt motarbeta densamma. För öfrigt hänvisa vi Sv. Tidn:s förs:re till hvad en annan förf:e i samma tidning (n:o 226) anfört ur ,Economist rörande byräkratien. Der är åtskilligt att inhemta i afseende å anspråken på folkets benägenhet, att styrka och stadfästa en makt, som ifrån att rätteligen böra vara folkets tjenare, såsom ordet ,tjensteman ock utmärker, lätteligen upphäfver sig till herrar öfver både folk och regering, antingen direkt, eller genom detta passiva motstånd, hvarigenom de lägga sin ,döda vigtemot både styrelse och samhällsutveckling. Med sådana betänkligheter för ögonen behöfver man ej höra till dem, som önska att -allt skall rigtigt gå på tok, för att derigenom en önskad förändring må framtvingas, när man afstyrker oftaberörde löneförhöiningar. Tvertom fordrar man just såsom villkor för dem, att allit skall vara vål stalldt. hl