Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1855, sida 1

stade sig i hvarandras armar. prisande Gud, då det rykte sor ett ögonblick spred sig, att Finlands återlemnande redan var agjordt? Hvad Finland beträffar är hvarje redligt svenskt hjerta en fullkomligt pålitlig måttstock. Finland skulle icke trädt i vapen mot Sverige, det skulle hafva mottagit oss som bröder. Oberäknadt möjligheten af en finsk folkrörelse till förmån för oss, skulle följden af vårt uppträdand på Auras strand otvifvelaktigt blifvit den, att Wittgensteins arm i Lissland ej kunnat förstärkas af finska korpser, och således icke kunnat förjaga den allierade fransk-preussiska armekorpsen från Riga — och hvad sedan inträffat hade berott ej mindre på många för tillfället lyckliga omständigbeter, än på Carl Johans egen saltherretalang. Med Sverige vid Frankrikes sida skulle Turkiet säkerligen äfven sörblisvit det troget, i hvilket fall Rysslands båda flanker varit hotade. Men man säger oss, att om äfven den finska allmogen rest sig i massa, vi ej egt något, hvarmed vi kunnat beväpna den; säger att en stor del af våra egna trupper, som öfversändes till Tyskland, måste bevåras med engelska gevar. Må vara: men med hvad kämpade det finska folket 1808 och 1809? Då gick man ur huse — och alla hade vapen! Med hvad bar det afväpnade Polen — när det allt emellanåt brutit löst — stridt emot förtryckets och våldets väl disciplinerade skaror? Med hvad också det galiciska folket? Ett tappert och modigt, af sin sjelfstandighetskänsla hänfördt folk saknar aldrig vapen. Vi veta att vår armå erhöll 1812 så kallade subsidiegevar från England. Men med hvad hade väl den svenska armen stridt i Finland, och med hvad tf Pommern? De vapep, med nvilka man slog Ryssarne 1808 vid Sikajocki, Revolax, Oravais och Idensalmi dugde väl afven att slå dem med 1812. Vi erinra oss icke nu de i Örebro till krigets utförande anslagna summorna; men vi veta att Carl Johan vidtog storartade och kostsamma rustningar. Det är möjligt att han tog medlen dertill ur egen kassa; men det vissa är att tilgångar funnos. På samma gång Napoleon sade: -Må man lägga kartan under den svenske konungens ögon, på det att han sjelf må angilva den gräns han finner lamplig, erbjöd han Sverige äfven 6 milloner francs i subsidier till de första krigsbehofven och sedan en million i månaden, oberäknadt enskildt till kronprinsen värdet al hans gamla dotationer. Hade föröfrigt den svenska regeringens politik öfverensståmt med nationens tänkesätt, skulle ett upprop till fosterlandskänslan säkerligen icke saknat ett svar, värdigt det stora mål, hvarföre landets söner då dragit i härnad. vapen skall svenska armen aldrig behölva sakna, kämpar den i fåderneslandets sanna intressen. Man säger att vårt land är fattigt; men man har aldrig sagt, att Svensken varit fattig på fosterländska dygder, i striden för ära och sjelsstandighet. : Vi tro oss här hafva temmeligen nöjaktigt utredt och besvarat de delar af ins. anmärkningar, som vi för denna gången anfört. Vi hafva nemligen visat, i motsats till ins., att de kontinentala makterna verkligen stodo som en man emot Ryssland; att England sjelf ganska mycket prutade emot att blifva Rysslands bunds — — —