Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1855, sida 1

sölade då vagarna voro smutsiga, och rengjorde då det regnade häftigt, var hans fortskaffningsmedel vid hans små dagliga utflygter. Naturligtvis åt doktorns sto ur alla andras häckar, men fastade vid sin egen. Då doktorn på eftermiddagen en höstdag återvände från en utflygt, väcktes han, vid hörnet af en liten skog, som beherrskar byn , af en hunds skällande och dess med hög röst uttalade namn, ur de djupa betraktelser, för hvilka han, i trotts af sitt positifva lynne, dukat under. En tvär och kraftig ryckning hejdade stoet; och doktorn varseblef nära fotsteget en reslig jägare, som, med cigarren emellan tänderna och betäckt hufvud helsade honom goddag med en fri förtrolighet, som tillkannagaf den öfvermodige adelsmannen. — Ja så, det är ni, herr de Solignac! sade läkaren. — Just jag sjelf, bäste doktor, hurn må edra sjuka? — Mycket bra, och rapphönsen? — Likt edra patienter, som ni ser! svarade jägaren, i det han öppnade litet på sin med offer tillräckligt försedda jagtväska. (Forts.)