Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1855, sida 1

och solkPY ES PA —.1422 2 2—— — MN D —— ens gemensamma härnadsiåg stod det fullkomligt ensamt. Allianceen med England, Sverige och Turkiet — nyss afslutad gagnade det icke aktivt. Rysslands ställning var älven mera än någonsin kritisk. Vid öppnandet af fälltåget egde det cudast 140,000 man att uppställa emot Napoleon. klågqvarteret saknade all enhet. Ingen fanns, mäktig nog, att bjuda lag. Faltherrarne afskydde och hatade hvarandra. Ånarkien var fullkomlig. Alexander sjelf trodde på nederlag öfver allt, ansåg det möjligt att blifva jagad ur Europa, I talade om abdikation. Och det var först sedan Carl Johan stärkt och lifvat hans mod och ihärdighet, som han utropade: — aväl, min prins, jag bar beslutat att aldrig göra fred med Napoleon; om Petersburg eller Moskva skulle tagas, skall jag draga mig tillbaka till Siberien; jag skall der återtaga våra gamla bruk och, såsom våra förfåder med långt skägg, skola vi komma tillbaka, för att ånya eröfra riket. Under sådana förhållanden stodo de tvenne lägren emot hvarandra. Och af denna deras ställning finner men, att Tysklands furstar, hura våldsamt sjeltrade de än voro vid Napoleons segervagn, med så mycket mindre skäl kunde biicka upp till Alexander, som han sjelf kastade sina blickar? på Siberien, såsom sin enda säkra reträtt; samt att Polen, oaktadt i visst afseende, men alldeles icke helt och hållet uppgifvet af Napoleon, med hänförelse följde hans örnar. Ett vigtigt item är, att till och med Preussen, äfven sedan Napoleons armåer voro upplösta, icke af Rysslands motståndskraft, icke af tapperhet och genie, utan af vintern, kölden, elementerns, att Preussen likväl icke på sin egen regerings sjelimant fattade beslut vågade frigöra sig från honom, utan att steget uttogs af general York, anförare för Preussiska hjelptrupperna. Äfven Österrike vågade icke på en gång slita bandet. Frän bundsförvandt öfvergick det till freåsmäklare och från fredsmäklare tili slutlig fiende. Men den sålunda bildade nya koalitionen skulle ändock icke hafva krassat Napoleon, hade regeringarne icke låtit i Tyskland utgå proklamationer, hvari utlofvades återupprättandet af ett vördnadsvärdt rike, jemte en konstitution, motsvarande Tyska folkets urgamla anda, tillika befästande dess enhet. Det var också först från detta ögonblick, som Tysklands patrioter fingo vind i sina segel; dessförinnan hade de saknat allt inflytande. .Lockade af de smickrande orden-, skrifver en af Tysklands utmärktaste historieförsattare, ,ilade tusende sinom tusende ynglingar och män från alla trakter, för att med lif och blod strida för det älskade fäderneslandets pånyttfödelse, Frihetsdrömmarne hänförde folken vidt och bredt omkring.De dårarne! De trodde att dessa löften skulle hållas. De hafva ännu i dag icke blifvit uppfylida. Men England, säger man, närde med sina skatter det allmänna hatet emot Frankrike — an mera — var Rysslands naturliga bundsförvandt och skuile hafva uppträdt emot oss, derest vi förenat oss med Napoleon, sköflat våra kuster, förstört vår handel o. s. v. Det lärer nu vara omöjligt, att med ofelbar visshet såga hvad som kunnat inträffa; men får man döma af Englands ställning vid denna tid, hade insändarens förutsättningar troligtvis icke inträffat. Redan kriget med Nordamerikas stater, samtidigt med krigen mot Frankrike, Spanien och Holland, 1774 --84, hade kännbart rubbat Englands inre och yttre läge. Nar Franska revolutionen utbröt, och krigets fackla åter tändes, hade England ännu icke hemtat sig. Iartill kom äfven, att, ehurn den store statsman, som då häll Albions statsroder i sin starka hand, visste att elektrisera affårslifvet och aristokratien till oerhörda uppoffringar medelst