Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1855, sida 1

orua, I I. Nölssone snedt emot ÅFusttorget i dito, och ji undergifvet; att England, som med sina skatter närde och understödde det allmänna hatet mot det fransyska, tryckande väldet, var Rysslands naturliga bundsförvandt så snart Ålexander blef Napoleons fiende; och att slutligen Frankrike sjelst. utmattadt efter en mångårig andlös kamp, suckade efter fred och lugn. Vidare: i Afskurne från eget land af den i Ostersjön kryssande Engelska flottan, egande blott öfver Torneå en enda, tvåhundra mit lång, kommunikationslinie med sina förråder och tillgångar, hade för Sverige ej annat förestått än en hjeltemodig, fruktlös undergång eller en neslig fångenskap. -— Vill man äfven antaga att finska allmogen mangrannt rest sig, hvarmed skulle man hafva väpnat densamma? Våra vapenförråder voro så uttömda efter ett olyckligt krig, att en stor del af våra trupper, som sedan utsändes till Tyskland, bevarades med engelska gevär. Slutligen : Korde Sverige således ställa sig i krigstillstånd mot Ryssland och England? Det förra var ju otänkbart, omöjligt, utan det sednare. Borde det på samma gång kasta handsken åt en mäktig granne och åt verldens största sjömakt? Hade det varit klokt att, i hopp om en, sjerran ifrån väntad osäker hjelp, blottstal la våra kuster för sköfling och landet för hungersnöd? Så långt insändaren. Skalle nu Europas ställning, och Sveriges framförallt, olvekligtvis hafva varit så beskaffad, som bär uppgifves, kunde det måhända hafva bjudit Sverige, att söka intaga en neutral ställning, --— samt sålunda afvakta ett för sakförhållanderna gynnsammare ögonblick — men ändå icke — hvad insändaren tyckes förorda — att uppträda till försvar för vår civilisations, vår statssörsattnings, vår kyrkas och vårt nationella bestånds enda och egentliga fiende, Om åsven en neutral ställning varit svag, kanske till och med feg, hade den åtminstone icke varit siendilig emot css sjelfva. Men nu vill det sig emellertid så, att insändaren fyllt sitt hlad mera med skenfagra demonstrationer, än med historiska fakta. Efter alla anledningar hehöfdes ingen neutralitet. Till en början stodo kontinentens regeringar och folk 1812 verkligen rustade nära nog såsom en man emat Ryssland. Men då vi med insändaren villigt och gerna erkänna att frågorna, för utredandet af den omtvistade saken, böra med lugn och oväld granskas, blifver det äfven en nödvändighet att här framställa en teckning af ifrågavarande tidpunkt. Alla bafdatecknare intyga, att Napoleon, sedan han beslutat att öfvergå Niemen, uppbjöd alla sina ofantliga krafter. Han kom också mäktigare än någonsin. Historien har ej att förete en väldigare armå än den, som han förde emot zarens gränsor. De tillhoparaknade armskorpserna, hvaraf Il ryckte upp i slaglinie, uppgingo till 573.000 man, med 1200 kanoner, sammansatte icke blott ai Napoleons omedelbart egna trupper, talande franska, italienska, illyriska, holländska och tyska, till och med spanska och portugisiska språken, utan komma dertill dessutom hjelptrupper, äfvenledes från Italien, Tyskland, Schweiz och Danmark. Från Rhenförbundet kommo 100,000 man, från Schweiz 12,000, från Preussen 20,000, från Österrike 30.000. Men med den mest brinnande enthusiasm af alla ryckte dock Polens hela vapenföra kraft i fält, uppgående till 60,000 man, hvaraf 18,000 kavalleri. Och i spetsen för alla dessa härar stod verldens obestridt förste fältherre, detta mäktiga snille, som från intet skapat sig en verld, I Och Ryssland? i Emot detta de kontinentala regeringarnas