Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1855, sida 1

tik. Arbetarebefolkningen i Paris utgör 200. 000 nenniskor; man räknar dessutom 64,000 burskapsegande industriidkare. Nå väl! detta beydliga antal industriidkare utgöres till 60 4 if f. d. arbetare, som genom goda naturanlag och arbetsamhet lyckats höja sig öfver sin urprungliga verksamhetskrets och blifva sina e:gne. Till dessa 64,000 industriidkare komma ytterligare 20,000 burskapsegande köpmän, af hvilka likaledes största delen bragt sig upp till den ställning de innehafva genom samma medel, samma arbetsamhet. Enahanda förhållande har visat sig äfven i andra länders fabriksoch handeisstäder. Klokt folk säger icke numera till handtverkaren: Din lott här på jorden är lidandet. Du är i evighet dömd till hårda försakelser, till arbete utan hopp, till elände utan gräns. Det språk, man nu för till de arbetande klasserna är mera hugnande; man säger till dem: sDin längtan efter välstånd är rätt och billig, förutsatt att du ställer dig gudomliga och menskliga lagar till efterrättelse. Om du söker detta välstånd i kärlek till arbete och sbårsamhet, så inbjuder dig samhället till delaktighet i alla dess framsteg och i alla välsignelserna af en civilisation, som lemnar långt efter sig forntidens och nyare tidens mest frejdade tidehvarf. Och detta är inga tomma eller bedrägliga löften. Skrisftstallare i statshusbållningsvetenskapen hasva segerrikt bevisat, att det är möjligt att sprida en viss vålmåga till alla samhällets klasser, utan att samhället behöfver störtas i förskräckliga och fördersliga hvälfningar, hvilka ofelbart skulle öppna en framtid åt kommunismen. I sin berömda bok en Egendomen har Thiers icke haft svårt att bevisa, att mensklighetens öde mycket förbättrats, icke blott sedan två eller tre århundraden, men sedan 50 år, sedan 30, sedan 20. Han har ådagalagdt, att lifvet är mera tryggadt, boningarna sundare, arbetslönerna högre, medan priset på de oundgängligaste lefnadsbehofven fallit betydligt. Dagspenningen, säger han, som förr varit 2 francs, är nu 5, och halsduken, som förr galde 50 francs, kostar nu 5 till 6. Ån om man jemför jordbrukaren i 19:de århundradet med detta djur, som La Brupere sålunda skildrar: Man ser ett slags vilda djur, hanar och honor, spridda på fältet, svarta, blekgula, förbrända af solen, bundna vid jorden, som de gräfva och skyffla med outtröttlig ihärdighet: de hafva nästan en artikulierad röst; och när de resa sig upp, visa de ett mennisko-anlete, och i sjelfva verI ket äro de menniskor. Om natten draga de sig undan i hålor, der de lefva af svart bröd, vatten och rötter. .. Sedan ett halft århundrade isynnerhet hafva ihärdiga, upplysta, ofta beundransvärda ansträngningar gjorts i ändamål att förbättra folkets belägenhet, genom att bereda barndomen medel till undervisning, den mogna åldern medel till hjertats och förståndets odling, ålderdomen hederliga försörjningsmedel. Ännu en gång: vi påstå ingalunda, att ingenting .mera återstår att göra; vi vilja icke ens bestämdt säga, att ingenting annat återstår än att utveckla och fullkomna redan befintliga institutioner; nej, vi tro fastmer, att ännu kunna institutioner eller nya skapelser uppstå, fullkomligt lämpade efter vårt samhallstillstånd. Imellertid får man icke missakta, utan man bör önpet framhålla hvad som redan blifvit uträttadt på välgörenhetens och den upplysta menniskokärlekens så oändligt rika fält. Dessa förändringar finnas klart angifna af Michel Chevalier i hans Bref öfver arbetets organisation. De äro högst tänkvärda och lärorika. Då man betraktar den fullständiga förvandling; som vi antydt i de arbetande klassernas belägenhet; då man betraktar de förbättringar, för hvilka hon oaslätligt varit föremål, och dem, hvilka en upplyst och oförtröttad nitälskan ytterligare förbereder, så har, i sanning, 19:de — — ö i ke IE de