Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1855, sida 1

slumpen så oväntadt utöst i hennes sköte, tjenade blott till att göra henne vansinnig, och derefter att skaffa henne litet bättre vård än de andra sinnesförvirrade på dårhuset i Lima. Då jag besökte detta hospital, ledsagade munken don Gregorio mig; han visade mig Rosita och berättade mig den händelse, som jag här meddelat. Rosita igenkände under sitt vanvett dock ögonblickligen europeerne; hon närmade sig och betraktade dem med synbar rörelse. Hvar gång ett främmande språk talades i hennes närhet, började hon gråta, ock frågade med sakta röst, om fregatten var kommen till Callao. Emellanåt förde man henne ned till strandbrådden; hon blickade då uppmärksamt utefter oceanen; men snart skakade hon på hufvudet och begärde att bli förd tillbaka i sitt sorgliga fängelse. Femton år äro nu förflutna, sedan -hon insattes deri. Huru många länder har ej löjtnant Patrick besökt sedan den tid, från hvilken hon ej längre räknas bland de lefvande, sedan den tid, som hon ej mera beträder de blomsterprydda ängar, hvilka omgifva Lima. Hans samvete är måhända lugnt, och likväl utbrister munken don Gregorio ofta, då han med djup smärta betraktar den stackars Rosita: ,Ahl Don Patrico, detta är ditt verk! Slut,