Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1855, sida 1

Ä Derborta, derborta! svarade Rosita utan att vända sig om; der är han! rest för evigt! — Kom! sade patern och tog henne vid handen, kom, min dotter och hvila ut! stöd dig vid mig, du är sjuk. — Låt mig vara! skrek den unga flickan. Jag vill ej gå med er! Hvem vet, om han ej kommer tillbaka? .. Pater, han kommer kanske igen för att gifta sig med mig, nu då jag är så rik! O! Don Patricio, då skall du gå med mig under armen på ,Alameda . . . quarenta mil pesos! Förgåfves sökte don Gregorio att skaffa sig gehör. Rosita asbröt honom vid hvarje ord och uttalade med en fasaväckande häftighet, långa osammanhängande meningar. Han väntade, tills utmattning och trötthet följde på denna seberparoxysm. Ester skriken följde tårar; derefter försjönk Rosita i ett dystert stillatigande, beständigt stirrande utöfver hafvet, men utan att se eller höra den larmande mängden, som omgaf henne. Då munken åter bönföll henne om, att dock gå hem till sin moder, följde hon honom omedvetet. Don I Gregorio satte henne upp i en vagn för att föra henne till Lima. i Oaktadt all möjlig omsorg, som Don Gregorio egnade henne, återfick Rosita aldrig mera bruket af sitt förnuft. Den förmögenhet, som