Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1855, sida 1

Tthå. I oe —-— — 2 2— som gjorde banditer och spetsbofvar så mycket djersvare, som polisen var så godt som ingen. Husen i City, liksom i alla andra städer, voro, före den stora eldsvådan år 1666, ännu uppförda af trä och till största delen försedda med halmtak. Vid den tidpunkt, hvarom vi tala, steg jordbruksarbetarens aflöning, öfver hufvud taget, till 4 shilling (1 shili ling — 44 sv. skilling) i veckan utan maten; hvad fabriksarbetaren angår, så skattade han sig lycklig, om han kunde förtjena 6 shillings i veckan. Nu för tiden skulle man beklaga ställningen i det distrikt, der jordbruksarbetaren icke förtjenade mera än 7 shillings i veckan; hans aflöning uppgår nu vanligen till 12, 14, ja 16 shillings. Icke nog med att lönerna stigit mer än dubbelt eller tredubbelt, äfven priset på de vigtigaste förbrukningsartiklar har fallit i ett nästan lika starkt förhållande. Det stora flertalet af belolkningen lefde förr af råg, korn och hafre; köttmat var en lyxartikel för en betydlig mängd arbetare-familjer. Men under dessa arbetarefamiljer, som hade så svårt att få sina nödvändigaste behof tillfredsställda, fanns en annan, ännu olyckligare klass, som icke kunde lifnära sig utan församlingens understöd. År 1686 beraknade man antalet af fattige och tiggare till 1,330,000 på en befolkning af 5,500,000 själar. är 1846 hade antalet af understödstagare endast stigit till 1,332,000 på en befolkning af 17,000,000. Ett lika öfvertygande bevis på inflytelsen af en mildare och mera förutseende civilisation är förlägningen af gränsen för menniskolifvet — en förlängning, som isynnerhet visar sig i städerna. Vid slutet af 17:de århundradet dog i London, i vanliga år, 1 innebyggare på 23; nu öfverstiger dödligheten icke 1 på 40. I rent sundhetsafseende är skilnaden mellan London 1688 och London 1851 större, än skilnam— RR — den mellan dödligheten i vanligare tider och dödligheten under kolerans härjningar. Ju uppmärksammare man granskar den förflutna tidens historia, desto klarare inser man deras misstag, hvilka inbilla sig, att vår tid har aflat nya samhällseländen. Det sanna är, att dessa elanden äro urgamla; hvad som är nytt, det är upplysningen, som upptäcker dem, och menskligheten, som mildrar dem. Må man lugnt och oväldigt jemföra de arbetande klassernas så dystra och sorgliga belägenhet i forntiden med dess nuvarande ställning, och man skall med glädje upptäcka en fullständig och lycklig förvandling. Menniskovännens hjerta vidgar sig vid betraktandet af kristendomens och den nyare civilisationens successiva eröfringar. Låt vara att mycket elände ännu återstår att lindra; detta bevisas af de ansträngningar, som dagligen göras för det ändamålet; men att de arbetande klasserna ännu, liksom fordom, skulle vara offrade åt en ärftlig förnedring, åt ett hjelplöst och hopplöst armod — detta är en lögn, en hädelse. Ärbetaren i forntidens samhälle var icke ens menniska, han var slaf, såmre ån intet, såsom det i Rom hette; bonden i medeltiden var jord-träl, ärftligt fästad vid den mark, som han fuktade med sitt anletes svett; och handtverkaren eller stadsarbetaren, hvad blef väl han under skråsystemet? Om han icke egde ett kapital, som för vissa yrken upp gick ända till 4,000 livres (1 livre 33 sk. rgs), så var äfven han dömd att hela sitt lif igenom förblifva uti en låg, osäker och slafvisk belägenhet. I det nuvarande samhället finnas icke mera några slafvar, trälar eller skrån. De skrankor, som fordom afspärrade de olika samhällsklasserna från hvarandra, äro mnedrifna. Ölverallt finner man fria menniskor, som åtnjuta lika skydd, och som kunna genom arbetsamhet och godt uppförande oupphörligt förbättra sin belägenhet och bringa sig upp ända till de högsta samhällsställningar. Vi vilja här anföra några siffror, hemtade ur en officiel stati