Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1855, sida 1

nare lade slupen till vid sidan om fregatten. Det stora sartyget lemnade sina segel åt vinden; sörst dykade det ned, liksom för att ännu en gång helsa Perus herrliga strander, derpå a höjde det sig åter stolt och styrde ut i öppn hafvet. Försjunken i djup sörtvislan, betraktade Rosita med krossadt hjerta den herrliga fregatten, som förde don Patricio bort ifrån henne. Manskapets sånger och jubelrop förökade hennes namnlösa smärta. Sjelfva böljorna tycktes upprepa med sitt brusande de olycksdigra orden: Han är borta ! Och likväl stod hnn fastnaglad på den sandiga strandbrädden; hon hoppades ej mera, men hon stirrade beständigt ännu utöfver det vida hafvet. Här var det, som don Gregorio fann henne, en timme efter sedan fregatten afseglat. Munken hade gått ut för att söka Rosita; hen hade frågat hennes mor efter henne, men hon visste minst af alla, hvart dottren tagit vägen. Då han hade skäl att frukta allt af det öfverspanda lilla hufvudet, tog han sin häst och red straxt ned till Callao. Så snart han fick ögonen på den unga flickan, närmade han sig henne och sade med mild och vänlig röst: — Kom, ninnita, låt oss vända tillbaka till staden . . . din mor väntar dig. I