Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1855, sida 2

Ja allva nårvarande alllans egenskapen och kraften af ett samiljefördrag, förbinda sig å ömse sidor, i händelse någon som helst makt skulle söka störa Sveriges eller Rysslands säkerhet och lugn, att lemna hvardera det understöd, som kan finnas nödvändigt till att förekomma eller undertrycka förslag af så fiendtlig beskaffenhet, och hvilket understöd aldrig får öfverstiga antalet af 12 a 15,000 man. I en not upplyses vidare rörande detta märkvärdiga tillägg följande: eTanken på ett dylikt förbund hade redan förut föresväfvat kronprinsen, såsom man finnen af följande utdrag af en depesch från grefve Löwenhielm till konungen af d. 21 April 1812. Det heter deri: Kejsaren antager med nöje den separat-artikel, hvarigenom Sveriges fördrag med Ryssland kommer att anses såsom ett fomiljeförbund (pacte de samille). Denna tydning har varit kejsaren angenäm och bidragit att stadsasta hans förtroende till varaktigheten af den politik som hädanefter skall blifva nordens och bereda dess oberoende. Detta var det ena. Att erhålla Alexanders garanti för sig och sin dynasti och att i nödfall kunna påräkna hjelp af 12 a 15,000 Ryssar, var utan tvifvel för Carl Johan ett stort intresse. Sannolikt var det ett ej mindre för Alexander, som harmed blott handlade i den ryska politikens anda, hvilken alltid gått ut på, att åtaga sig beskyddet af vare sig legitima eller illegitima furstar, för att derigenom få anledning att slutligen fatta hela folket i sina -skyddandearmar. Den andra omständigheten ligger i följande framställning af Bergman Schinkel, sid. 262, i samband med Carl Johans planer att genom ett infall i Frankrike störta Napoleon: Sådana voro de id6er, kronprinsen under ett af dessa förtroliga samtal framkastade; hans sydländska inbillning, hänförd af vexlande ingifvelser, fängslade mäktigt kejsar Alexander, som i början förvånades, och snart med stigande uppmärksamhet lyssnade till dem. Han fann, att Napoleon, hotad i hjertat af sin makt, i så fall otvifvelaktigt skolat hufvudstupa återvända till Frankrike, och Ryssland blifvit befriadt midt uti sin största fara. Å sin sida hade kronprinsen i fall af motgång alltid haft utvägen att draga sig tillbaka på sina skepp, och i alla händelser sedermera kunnat begynna sina företag mot Seland och Norge. Det är denna kronprinsens plan eller rättare sagdt framkastade id att i hjertat af Frankrike måtta ett afgörande hugg åt Napoleons makt, som gaf kejsaren den naturliga föreställningen, att kronprinsen, (i händelse han lyckades) skulle egt Frankrikes öde i sina händer och lätt svingat sig upp på en tron, som i så fall tillhört den mäktigaste eller den lyckligaste. Att kejsaren gerna skulle bidragit dertill, lider icke tvifvel, och han lät ej otydligt förstå det. Då kronprinsen utvecklade alla de skäl, som talade för att en sådan expedition skulle bestämdt återkalla Napoleon från Ryssland, tillade han, att med 200,000 man till sitt förfogande i Frankrike skulle han icke tveka att till och med störta Napoleon. Kejsaren svarade: Jag ger er 400,000, om ni vill våga företaget, och skulle med nöje se Frankrikes öde i edra kånder.Kronprinsen svarade, att han icke riktat sina blickar på franska tronen, och att det icke vore med ryska trupper och i egenskap af kejsarens löjtnant han trodde sig kunna lyckas, men väl om han egde 200,000 man, öfver hvilka han sjelf vore herre. Då ett ämne af sådan natur kunde afhandlas, begriper man lätt, att det skulle lemna spår efter sig, mer och mindre synliga i det följande. Det är äfven säkert, att kejsar Alexander, som då äfven var lifvad af liberala ider och ansåg Bourbonerna omöjliga för det nya Frankrike, skulle lika litet funnits benägen att understödja dem, som han föga skulle draga i betänkande att uppoffra konungen af Rom. Han framhöll huruledes, i fall af framgång, en ofantlig bestämmelse yppade sig för kronprinsen, och förklarade sig isådan händelse beredd att understödja honom. Det är troligen dessa kejsarens ord Robert Wilson gifvit följande öfversättning. Det sanna föremålet för fördraget i Åbo innehålles i dessa kejsarens ord till kronprinsen: Om Napoleon misslyckas i anfallet emot mig, och om i följd af hans ned-rlag Frankrikes thron blir ledig, betraktar jag E. K. H. som den vårdigaste att eftertråda honom. Hvarje antydning inom Sverige att Carl Johan skulle hafva haft Frankrikes krona i ögonsigte har hittills blifvit tillbakavisad såsom en skymflig anklagelse, oaktadt flera utländska författare öppet uttalat saken. Man har ansett att det skulle varit ej blott oädelt af Carl Johan, då han nyss blifvit vald till Svensk thronsö jare, utan äfven en dårskap, hvilken man påstått åtminstone alldrig bort tillråknas en man med Carl Johans snille. Hvad det förra angår, finna vi icke att det varit oädlare ana PUH TLA. (((6F( CG får U