draget i Åbo, srån hvilket man bland annat berättar de märkliga orden af Alexander till gen. Aminofl, ord, som af den sednare sjelf blifvit omtalade i ett litet sällskap hos en nu afliden svensk skald, i närvaro bland annat af en person, som för förf:n häraf bedyrat uppgiftens sanningsenlighet. Man vill dessutom veta, att dessa Carl Johans planer ej upphörde med restaurationen, i hvilket afseende ett arbete lärer vara under utgifvande i Frankrike, som kommer att lägga i dagen ännu märkligare omständigheter. Vare sig emellertid härmed huru som helst; vare sig att Carl Johan låtit locka sig af den svekfulle Alexanders förespeglingar eller ej, så qvarstår dock samiljefördraget, såsom ett oemotsägligt faktum, likasom det framstår tydligt, att detta var det större intresse, hvarför Carl Johan ej ville af Alexander kräfva några uppoffriugar till Sveriges fördel. Då vi i den föregående delen af denna uppsats anmärkte att, för att kunna försona rättskänslan med Carl Johans handling, att ej blott antaga en politik stridande mot hela sinnesstämningen i Sverige och mot de känslor, som dikterat hans eget val, utan att bringa hundratusental af sina landsmän i förderfvet, man måste finna något stort och högt motiv för detta offer af hans rent menskliga känslor, hvilket motiv väl skulle hafva varit Sveriges, hans nya fåderneslands, välfärd: då vi utgått ifrån denna synpunkt, så befinna vi oss nu bragta i den sorgliga nödvändigheten att nödgas bekänna, det ett sådant motiv icke fanns. Den rätta domen öfver hans handlingssätt behöfva då vi icke fälla, och vilja ej fälla den, ty domen tillhör en högre rättvisa, och dessa möjligen mildrande omständigheter kunna finnas, hvilka man ännu icke känner. Det praktiska resultatet af de upplysningar dessa märkvärdiga Minnenuppdagat, blir emellertid, att Svenska folket lärt känna tillvaron al en statskonst, som garanterat Ryskt beskydd ål en Svensk konungafamilj, och att denna ga — —— —