Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1855, sida 2

Om 1812 års s politik. HI. Den skildring Bergman-Schinkel, efter de bästa källor, framställt rörande kejsar Alexanders trångmål vid Napoleons inbrott i Ryssland, gör det temligen klart, att Carl Johan, då han uppträdde såsom Alexanders räddare, kunnat föreskrifva honom ganska hårda villkor, alldraminst återfåendet af Finland. Men han fordrade ej detta; han följde ej ens grefve C. Löwenhjelms uppmaning att återsordra Åland, utan lät Ryssland behålla detta ros, för att efter några år der lägga grunden till en fästning, som hotade Sverges sjelfständighet. Hvad han yttrade om Finland, att det utgjort sett evigt tråtoäpplemed Sverge, och hvad andra yttra, att Finland, som är nödvändigt för Rysslands naturliga gränser, aldrig kunnat af Sverge försvaras, hvarför dess återfående skulle genast invecklat oss i nya krig — allt detta gäller icke i minsta mån om Åland. Eller ock gäller det lika mycket om Gottland, hvilken ö vi då väl också borde afstå till Ryssland, eftersom vi ändock icke kunna på längden försvara densamma. Men icke blott att Carl Johan ej återfordrade någon röfvad provins; han följde ej ens de svenska rådgilvarnes uppmaningar, alt nödga Alexander till någon verksam penningehjelp. Hade han nu blott kräft något, så hade man ändock kunnat föreställa sig, att han äskat allt hvad han möjligen kunde få; men då han det icke gjorde — då han icke af Ryssland fordrade ens den minsta uppoffring — då bevisar detta tydligen, att han åsidosatte allt sådant, af fruktan, såsom Bergman-Schinkel säger, att kompromettera högre intressen.Hvilka voro dessa -högre intressen? Bergman-Schinkel har ännu ej gifvit oss något direkt svar på denna fråga, men hans framställning uppdagar sakförhållanden, ur hvilka svaret indirekt framträder. Det första af dessa sakförhållanden ligger uti följande samtal mellan Alexander och Carl Johan och det hemliga tillägg i traktaten, som deraf härflöt. Alexander hade talat om Carl Johans och hans familjs framtid och Carl Johan svarade: E. M:t är herre öfver jordens mäktigaste rike, stark genom rättigheter, som ega århundradens helgd, och genom sina folks kärlek; E. M:t behöfver endast vilja samt vara ihärdig för att gå segrande ur den kamp som föregår och skänka friheten åt det förtryckta Europa. Huru olika är deremot min ställning! Jag är endast en bivuakens prins, den ett lyckligt öde uppkastat på trappstegen till en tron. En tid skall komma då Europa återgått till sina gamla förhållanden och då deras återverkan på Sverge kan medföra inre och yttre förvecklingar; men då E. M:t antagit mitt förbund och mitt svärd, och förklarat Er alltid vilja anse mina fiender som edra egna, skall jag å min sida alltid vara E. M:ts uppriktigaste stöd; jag skall uppfostra min son i samma känslor; Sverige skall förblifva Er trognaste bundsförvandt, och dess vapen, dess röst, dess välönskningar skola alltid tillhöra ErlVar öfvertygad-, genmälte kejsaren, satt E. H:ts sak städse skall vara min egen. Önskar ni ett fördrag, som formligt garanterar densamma? Ett samiljesörbund, som utstakar mina pligter i detta fall? Vill E. K. II, att jag som chef för en af holsteinska husets slägtlinier lagger min adoption till den, E. K. H. mottagit af konung Carl XII? Låt mig veta E. H:ts tanka, och det skall utgöra mitt största nöje att gå edra önskningar till mötesl Anbudet af denna kejserliga adoption var, sortsar Bergman-Schinkel, utan tvifvel smickrande såsom en frivillig underpant af den mäktiga bundsförvandtens känslor; men huru antaga densamma utan att såra svenskarnes egenkärlek, hvilka kunde föreställa sig, att Carl XIII:s adoption och de rättigheter han erhöll genom nationens fria val ej syntes prinsen till räckliga? För öfrigt svarade kejsarens välvilliga yttrande, såsom vi af det föregående sett, fullkomligt emot kronprinsens önskningar, och om han än trodde sig böra afböja den höga adoptionen, så var det likväl svårt att lemna utan allt afseende detta bevis på kejsarens väl ME KO Fe .. o