Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1855, sida 1

Om 1812 års politik. Vi hafva sett Carl Johan ensam och på eget beråd skapa en svensk politik, diametralt motsatt den, som föreskrefs af Sverges utmärktaste män och hela den allmänna meningen landet ): vi hafva sett honom räcka handen åt Sverges arssiende Ryssland, åt den svekfulle röfvaren af Finland, Alexander, för att störta den makt, som ehuru för ögonblicket beherrskad af Napoleons sjelfviska, despotiska vilja, dock gifvit uppslaget till den nyare tidens kultur; vi hafva sett honom åt Alexander uppgö ra en stridsplan, hvarigerom 100 tusental af hans fordna landsmän lockades in i Rysslands odemarker, för att jemmerligen förgås. I san ning — det fordras vigtiga bevekelsegru der, för att ett handlingssått skall kunna försvaras, hvarigenom allt hvad både den allmänna och en skilta moralen föreskrifver såsom rätt och he ligt, blifvit så kränkt. Då Brutus med lugn betraktade sin egen sons död, derföre att denSå:-om ett bevis härpå meddela vi ur BergmanSchinkels Mianen följande teckning af sinnesslämningen i Svarge i fråga om det parti vi borde taga mellan Frankrike och Ryssland. Se här hans ord: Uti salongerna och de högre samhällskretsarne hörde man endast uttrycken af en bestämd obenägenhet för ett nytt koalitionskrig; man påträsfade der endast sinnen slagna af bäpnad öfver Napoleons gigantiska makt och underkufvade utaf föreställningen om hans osver lägsenhet. Den stora massan af folket bade endast framför sina ögon den olyckliga utgången af Gustafs kamp och den afgrund, hvari Sverge skulle gått förloradt, om man ej ryckt tömmarne ur hans händer. Hären, helt och hällen intagen af beundran för Napoleon, var långtifrån att föreställa sig att den var bestämd att bekämpa en gammal bundsförvandt, och sjelfva soldaterna, hvilka ej voro i okunnighet om Napoleons bedrifter, voro smittade af hans hänförelse. Ja det fanns knappt någon koja så liten och aflägsen, att namnet Bonaparte ej banat sig vägen dit, och ofta såg man hans porträtt pryda dessa fattigdomens och okunnigbetens hyblen. Vid sidan af dessa känslor, hvilka beherrskade alla sinnen, förspordes ett våldsamt hat emot Ryssland. Nationen, sedan barndomen närd i dessa böjelser, som blifvit beseglade genom så mycket blod, andades endast hämnd, och blotta Ryska namnet var oss förhatligt. 1 2— —— —! —ö ——C—