Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 2

mot att l0Tmodan IoOTSVYArade detta s518 IIkA kraftlöst som planlöst. Det blef då för hvar man uppenbart att Norge alldeles icke egde förmåga att uthålla en strid med Sverige och just denna obehagliga upptäckt blef för hvarje Norrman en källa lika mycket till förödmjukelse för stunden, som till en ständig fruktan för framtiden. Men Carl Johan, som, oaktadt sina många och stora fel, likväl hade lärt att akta nationalkänslan, hvilket Napoleon aldrig gjorde, och som dertill onekligen egde ett godt hjerta och älskade att synas ädelmodig, missbrukade icke allenast ej sin lätta seger, utan han uppoffrade tvertom med en obegriplig flathet och en oförlåtlig liknöjdhet det lands intressen, som hade upplyftat honom på thronens trappsteg, utan att ett ögonblick uppmäta de offer som detta hade gjort och hvilka till hela sin vidd först nyligen genom de ,Schinkelska minnena kommit i dagen. Fortsättningen af dessa ,minnenskall väl inom kort uppdaga de skäl, som härvid ledde Carl Johans handlingssätt, och de framtidsplaner, som han sannolikt redan då hvälfde i sitt sinne för att fullborda ett verk, som han nu måste lemna haligjordt. Emellertid blef just detta Carl Johans ädelmod å ena sidan lika mycket grunden till den verkligt oskrymtade kärlek, som Norrmännen sedermera alltid lagt i öppen dag både för honom sjelf. och hans dynasti, som det å den andra blef en ny. källa till ständig fruktan för Sverige. Huru stort skäl de kunna hafva till det sednare, vilja vi nu lemna osagdt; men det är ett gammalt psychologiskt rön att man icke har så lätt att aslägsna fruktan för den, som för ens skull har lidit orätt. Att för öfrigt Carl Johan, liksom Konung Oscar, besvarat Norrmännens känslor, är lika naturligt som påtagligt; ty det är likaledes en erfarenhet, som säkerligen något hvar har gjort i sin lefnad, att man mera älskar den, som man varit i tillfalle att bevisa en välgerning, än den, som man svikit i hans lifligaste förhoppningar. Vare sig härmed huru som helst, så är dock så mycket säkert, att denna nya källa till fruktan å Norrmännens sida aldrig uttorkar. De frukta all: tid att Sverige förr eller sednare skall vädja till vapnens afgörande och att Norges öde då kan blifva detsamma som Polens, Ungerns och Italiens, — att uppslukas och införlifvas i den mäktigare unionsstaten. Vestigia terrent! Och betrakta vi blott uppmärksamt vår egen ställning, och jemföra den med Norges, så kunna vi omöjligen dölja för oss sjelfva, att Norrmännen icke kunna hafva just så synnerlig lust att blifva svenskar. Nationalitetskänslan oberäknadt, så erbjuda vår till hoslakejer förnedrade aristokrati, vårt för verldslig makt och fördel sitt dyra kall mer och mer sörglömman de prestestånd, vårt maskstungna borgerskap och vårt oupplysta bondestånd sannerligen icke något asundseller estersöljansvärdt. När derföre Carl Johan något längre fram började sina öppna anfall på norska konstitutionen, och till och med gjorde min af att med vapenmakt sätta sin vilja igenom, så tillskref man i Norge icke honom sjelf, utan hans svenska omgifning och förnämligast den svenska adeln, hvilken vid den tiden på riksdagarne spelade första fiolen, alla dessa mot Norges frihet fiendtliga steg. Och när då i sjelfva afgörandets stund det politiska modet svek Carl Johan att med maktspråk sätta sina planer igenom, så blef detta i Norge uttydt såsom ett nytt bevis på Carl Johans eget välvilliga hjerta mot Norrmännen, hvilket äfven då besegrade Svenskarnes inbillade, aldrig hvilande planer och förhoppningar att undergräfva först och främst deras politiska frihet, för att sedan så mycket lättare uppnå det egentligen eftersträfvade målet, det spöke som aldrig upphör att visa sig för Norrmännens uppskrämda fantasi — amalga meringen. Uti detta föreställningssätt bar den nuvarande generationen i Norge blifvit uppfostrad allt ifrån vaggan, och alla Svenskarnes försök att med förnuftsskäl vilja öfvertyga Noermännen om billigheten att låta äfven Sverige få draga någon fördel af föreningen, äro och skola i Norrmännens ögon aldrig blifva något annat, än förebråelser, dem folken, kollektivt, älska lika så litet, som individerne, och hvilka följaktligen icke ljena till något annat än att ur det hårda hälleberget framkalla nya källor till fruktan och missbelåtenhet. Till allt detta kan läggas, att, under perioden emellan åren 1823 och 1844, eller ifrån den tid då planerna mot Norges unga frihet mera öppet började träda i dagen, och ända till Carl Johans död, det här i Sverige hörde snart sagt till goda tonen att pestera öfver Norrmännen både i tal och i tryck, hvilket naturligtvis borde djupt förbittra dem, och våra läsare kunna sjelfva påminna sig, om de icke både 10 FO mt ! A Lo a 2