Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 2

Man läser i Wermlandspostensojande anmärkningsvärda uppsats: Ett förenadt Skandinavien, För någon tid sedan framkastades den tanken, att det funnes ett men också blott ett enda medel att utplåna det i Norge så allmänt herrskande misstroendet emot Sverige; ett me del, som skulle undanrödja hvarje allvarsamt hinder för en närmare anslutning emellan de begge folken, och det förklarades då, att detta medel vore: — Danmarks upptagande i unionen. Denna tanke var ingalunda ett blott och bart hugskott, utan grundade sig, efter hvad vi våga tro, på en klar upplattning dels af det nationella oberoendets höga värde, detta oberoende hvarefter längtan med hvarje dag allt mäktigare framstår i folkens sinnen, dels af den politiska frihetskärlekens kraft, denna frihetskärlek, som i Norge ännu blossar med ungdomens hela styrka, samt dels af det egna intressets vigt, hvilket i stort som smått regerar verlden. Afven visste vi, att på den sista tiden många i det allmänna ansedda och aktade Norrmän börjat allvarsamt sluta sig till de skandinaviska iderna, hvilka, ehuru först väckta af de trenne folkens ungdom, dock redan hunnit uttrampa sina barnskor och visa äfven den erfarne mannen de många fördelar, som måste härflyta af en union emellan Skandinaviens trenne riken. De kunde icke eller förbise den sanningen, att en dylik union måste föranleda ett nytt fördrag, genom hvilket man på den lugna öfverläggningens och den fria öfverenskommelsens väg skulle kunna afhjelpa de fel, som erfarenheten utpekat uti föreningsakten emellan Sverge och Norge och äfven betrygga det svagare Norge emot det mäktigare Sverges redan egande, eller i framtiden möjligen uppstående, amalgamationsplaner. Ändtligen har nu den af Norges bildade klasser mest uppburna tidningen Christianiaposten, det blad som står regeringen närmast och som i Norge förer den sanna och förädlade konservatismens talan, gifvit ord åt denna tanke och öppet uttalat alldeles samma åsigt. Vi kunna icke neka att detta rätt mycket sagnat oss, och liksom det åligger en motionär att utveckla sitt förslag, så vilja vi uppfylla vår pligt att efter bästa förmåga söka i korthet utreda ett ämne, som är af så mycken vigt, men hvarom insigten ännu är så föga allmän. Vi nödgas dock att härvid intaga en norsk ståndpunkt, för att rätt tydligt kunna visa våra läsare anledningen såväl till Norrmännens misstroende mot Sverige och deras hittills visade starka obenägenhet för hvarje förändring af det med Sverige ingångna föreningsfördraget, som äfven hvarföre de alldeles icke skulle i detta afseende göra några allvarsamma svårigheter, såvida en tredje medlem, el!er Danmark, upptoges i unionen. Genom Carl Augusts död och det opolitiska valet af en fransk general till hans eftersöljare, i stället för att utkora Danmarks regent, med vilkor att denne förut införde i sina öfriga stater en konstitution af samma beskassenhet eller ungefärlig likhet med Sveriges, ett vilkor som han tvifvelsutan med gladje skulle hafva underkastat sig, bröts det band som var så nära att knytas på den lugna öfvertygelsens och den fria öfverenskommelsens väg e mellan de skandinaviska rikena, och äfven de ädle män, som i Norge förut hade verkat i denna riktning, började nu att med misstroende betrakta tilldragelserna i Sverige och den nye kronprinsens anade eröfringsplaner mot