Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

om, att den stackars Rosita älskar er. Ni har ej ens den ursäkten, att ni ej vet det! Vid dessa ord höll Rosita båda händerna för ansigtet och brast i tårar. Ett ögonblick hade harmen bemäktigat sig hennes tillitssulla och veka bjerta, liksom en storm ibland kan sätta den lugnaste insjös vatten i rörelse. Det kostade don Patricio mycken strid att tillstå, eller åtminstone att låta henne förstå, det hon läst klart i hans hjerta. Ögonblicket skulle för öfrigt också hafva varit dåligt valdt till att utveckla för det oerfarna och obetänksamma barnet, huruledes hon blindt kastade sig in i en verld af sorg och ånger. I stället för allt svar, gal Patrick den unga flickan handen. Nu log hon, och de fuktiga ögonen strålade af glädje och lycka. Hon fattade åter don Patricios arm, och de fortsatte sin väg till staden öfver de friska ängarne. De små, gröna, långstjertade papegojorna pladdrade i träden; ett mildt doft strömmade dem till mötes ur de rikt försedda blomsterträdgårdarna, och ananasoch citronträden, som ännn stodo i blomning, blandade sina ljufliga vällukter. Don Patricio måste böja sig för naturens mäktiga behag och aflägsna alla obehagliga tankar ur sin själ. Han talade muntert, och sor