Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

och mjölke, i vätt gräs eller mossa, och skulle de dö under vågen, så betyder det mindre ty det är genom erfarenhet bekrästadt att rom och mjölke tagen ur fiskar, som ett eller annat dygn varit döda, och blandad i vatten, srambringar lefvande yngel. Bast torde dock vara 2) att transportera befrukad rom, i en rund eller oval spånask, högst 8—10 tum lång och 4 tum hög; på bottnen lägges ett lager af mycket våt fin sand, derpå strös en mängd romkorn, så att de ligga skilda och ej vidröra hvarandra; derpå lägges ett nytt lager af våt sand och på detta åter romkorn, och så vidare tills asken är full, så att locket slutar tätt till öfversta sandlagret. På detta vis kunna ägg af lax och sorell bibehållas friska under flera dagar, och transporteras på vagn eller fartyg, dit man önskar få dem; och de bibehållas under mer än en månad, om asken hålles i låg temperatur. lanan man öppnar asken bör den doppas i vatten. I stället för sand, kan man använda vattenväxter; äfven mossa (Indep. Fevr. 1855). Äggen tåla battre att transporteras sedan ungarna börjat synas i dem, än straxt efter befruktningen. De fiskägg, som ha kortare klackningstid. tåla ej så lång transport. Man kan älven 3) transportera nyss utkläckt siskyngel, om man lögger det i ett mindre kärl i vatten, hvari man lagt lefvande vattenväxter och ombyter vattnet hvar 3:dje, 4:de timma. Den 3:dje metoden för fiskodling består uti att taga fiskyngel i de vatten hvari det går, och släppa det i dem, man vill förse med fisk. För ålen kan ej annat odlingssätt användas, emedan man aldrig funnit ål med mogen rom och mjölke. Men han är lätt att på sistnämnda sätt plantera. På sommaren isynnerhet i Juni, då ålynglet i tallös mängd går upp i floderna, är det lätt att med en hål, gjord af gles vaf, uppfånga en mängd deraf, släppa dem i ett kärl med vatten och föra dem dit, der man vill plantera dem. Älven kunna ålungarna transporteras i en ask i våt mossa eller grus. Äfven denna siskplantering förtjenar uppmörksamhet. Här finnas i landet tallösa, alldeles sisktomma, men ofta grodsulla kärr och mossar, som kunde underhålla denna fisk och derigenom utan kostnad gifva rik afkastning, helst ålen är i värde ungefär lika med laxen — den dyraste af all fisk. Jems. baron Riviere, Comptes rendus de VAcad. d. Sc. T. XXIX. p. 797 (1849) och XXX. p. 813 (1850). Det är intet tvifvel att ju fiskodlingen kan blifva en ny industrigren och af betydligt gagn äfven för Sverige, isynnerhet om våra större egendomsherrar sjellva vilja intressera sig för saken och ålägga sina fiskare att efter föreskrift handhafva den. Den är ej konstigare än att den snart kan inläras, och kostnaden är obetydlig, men vinsten stor. Det var en af Skånes possessionater, friherren Rutger Macklean, som för 70 år sedan började en totalförändring i Skånes jordb uk. Majoren C. G. Stjernsvärd och friherren Er. v. Nolcken m. fl. fortsatte snart förbättringen, hvilken genom de införda enskiftena, småningom vann allmän efterföljd, äfven hos allmogen, och lyftade denna industrigren till en aldrig anad afkastning och provinsen till det välstånd, hvari den nu alltjemt fortgår. Sveriges upplysta possessionater kunna ocksä verksamt bidraga ått utbilda den här ifrågavarande industrigrenen, som äfven kan blifva af oberäkneligt gagn. I stället för att sänka sina sjöar, för ott komma åt litet mera hö, kunna dessa göras fruktbärande, lemna rik afkastning och bibehållas till prydnad och gagn för landet. Om någon frågar mig huruvida jag anser fiskodling äfven kunna med fördel användas i våra skärgårdar t. ex. på sillsisket, så svarar jag utan betänkande ja; sedan man sett att fiskodlingen lyckas i insjöarna skall man ej underlåta att kommunvis eller genom bolag I använda den i skärgårdarna, der den Lundska metoden säkert besinnes vara den mest användbara. Sedan man nu blifvit öfvertygad att fisken af instinkt återvänder dit att leka, der han sjelf är född, skall man ej mera frukta att om man planterar och sparar, sker det till fördel för invånarne vid någon annan kust. Men äfven från en annan sida än den ekonomiska, torde detta ämne förtjena att behjerstas. Man hörer ofta fiskerihandteringen framställas från en låg och nästan föraktlig synpunkt. Fiskare, säger man, äro öfverallt de fattigaste och okunnigaste af alla ett lands in