Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

hvilken ni kan gå vidare och vända tillbaka hem tiil er moder. — En bonde, en vattenbärare, ej sannt? svarade Rosita och betraktade irländaren med en stolt blick. Den förste den bäste förbigående är väl god nog till att ledsaga mig in i staden! Ni, sennor caballero, skäms för att blifva sedd med den fattiga Rosita! M.n derest jag vore en rik och förnäm dam, så skulle ni bedja mig med sammanknäppta händer om den ynnesten, att låta mig ledsagas af er på promenaden. Jag uttröttar er, jag faller er besvärlig, ni rodnar för min skull! Men hvarföre skulle jag möta er på min lefnadsbana, just i det ögonblicket, då jag kände en oemotståndlig lust till att älska någon? Se denna colibri, som fladdrar här öfver vattnet; försök att rycka honom från den blomma, som drager honom till sig. och hvars doft berusar honom; kasta sand efter den, jaga den bort, — den kommer ständigt åter. Men ni har ej hjerta till att göra det, ni röres af hans vemodiga klagan, ni är för ädel till att vilja såra den lilla svaga fogeln, som ej begär annat än en solstråle och blommans doft, för att vara lycklig. Jag har sökt i en månad, jag har spejat i fyra veckor efter det ögonblick, då jag skulle våga att komma er så nära, och nu sä. ger ni till mig ,gå er väg! och ni jagar mig