Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

kert, produkten deraf så ojemn och ostast så ringa, att de måste använda hela sin tid och all sin omtanka blott för att tillfredsställa de gröfre materiella behofven. Omsorgen att för dagen skaffa föda och något att skyla sig med, upptager alla stunder, som ej ersordras för hvilan, och lemnar ingen tid öfrig för utbildningen af deras ädlare del. Ty värr torde detta oftast vara sannt; men felet ligger icke i yrket, utan i det sätt, på hvilket det bedrifves. Så länge åkerbruket for-ktades af de mera bildade folkklasserna, så länge det lemnades i händerna på en okunnig massa, att skötas efter ärfda vanor; så länge lemnade äfven det så ringa och osäker afkastning, att det ständigt qvarhöll sina idkare i fattigdom och deraf harledd råhet. Men sedan upp ysta män tagit yrket om hand, sedan naturvetenskaperna och bland dem isynnerhet kemien i förening med mekaniken, fått sprida sitt ljus öfver jordbruket och så att säga adlat det, har detta yrke, genom att lemna en mera säker och rik afkastning, beredt sina idkare ett materielt välstånd, och derigenom tillfalle till utbildning. Den som för 50— 60 år sedan såg Skåne med sina vidsträckta sterila och sten: strödda hedar, sina magra fålader, sina sättbysda bondbyar med låga smutsiga lerkejor, och sina merendels fattiga invånare, och ser nu dessa samma hedar betäckta af rika sädessalt och frodiga konstgjorda ängar, samt beströdda med höga och vackra gårdar, bebodda af välmående och humana ägare, skall förvånas öfver denna för mången oväntade, till och med i början starkt motarbetade förändring. Jordbrukarens vilkor voro då, på många stallen, icke bättre än fiskarens äro nu. Det är i grunden genom naturvetenskapernas praktiska användande, som denna förändring åstadkommits, ehuru mången, som nu njuter srukten, ser med liknöjdhet, måhända med förakt, upp till trädet hvarifrån den fallit. Men är det väl möjligt, torde man invända, att fiskerihandteringen skall kunna bringas ur det råhets tillstånd, hvari den nu befinnes, och upphjelpas att bli någorlunda jemngod med jordbruket? Betvislom icke att detta är möjligt; hvad kemien redan blifvit för jordbruket, det kan och bör zoologien, genom praktiskt användande, blifva för siskerihandteringen, och förbjelpa dess idkare till samma välstånd, som jordbrukaren numera genom sitt yrkes förbättring åtnjuter. Det vore isanning bedröfligt om fiskeri-idkarna, dessa så raska och modiga, så nyttiga, så oumbärliga medlemmar, skulle vara dömda att ständigt blifva, så att säga, samhällets heloter och vara uteslutna från tillfället att förbättra sina materiella vilkor och af fattigdom hindrade att utbilda sin ädlare del. En stor och genomgripande förändring, äfven i detta yrke, synes verkligen förestå.